RECENSION. ”Jag vet vad jag vill berätta men inte hur”, sa en frustrerad George Orwell medan han knattrade på embryot till vad som senare blev 1984. 

Den som beskriver klimathotet ställs inför samma problematik. 

Vad som ska berättas är självklart, jorden värms upp på grund av koldioxidutsläpp orsakade av människan, effekterna syns redan nu. Men om vi inte kvickt som tusan minskar utsläppen döms framtida generationer, och vissa som lever redan nu, till ett liv i misär. 

Filmare, konstnärer och författare har närmat sig klimathotet från alla upptänkliga håll – domedagsprofetior, uppläxningar, neutral information – men mänsklighetens svar på denna lavin av information har varit en kollektiv axelryckning.  

Delvis är det klimathotets eget fel, som dystopi betraktad är den oren.

Det saknas ett datum för undergången och förvirrande rubriker som ”Uppvärmning av Arktis ligger bakom iskyla” (Aftonbladet, 16 februari 2021) gör knappast saken bättre. 

Så hur beskriver man mänsklighetens största utmaning på ett vis som får folk att lyssna? 

Så även om Bill Gates uppfinnar-Jockegäng hittar billiga, effektiva lösningar kommer vi att konsumera oss tillbaka till de höga utsläppsnivåerna igen

Andreas Palmaer

I Så undviker vi klimatkatastrofen – Lösningarna vi har och genombrotten vi behöver testar Bill Gates en ovanlig infallsvinkel: glädje. 

Han närmar sig klimatfrågan med ivrig entusiasm, likt ett barn som sliter upp förpackningen till ett komplicerat lego. Det är ett problem som ska lösas, inte något att ligga hopkurad i ett hörn och ha ångest inför. 

51 miljarder ton växthusgaser släpper människan ut i atmosfären, de ska ner till noll, hur ska det gå till? Det är frågan Bill Gates försöker svara på.

Det är lärorikt, men skrivet på kamrersprosa med slipsen dragen upp till halsen. När han vågar sig på något så drastiskt som en liknelse förklarar Gates noga innan att: ”En analogi klargör läget”. 

Den kommande katastrofen känns inte, meningar som ”Om temperaturen stiger 2 grader kan korallreven försvinna totalt och beröva mer än en miljard människor en viktig källa till fisk och skaldjur”, gestaltas aldrig.

Språket blir mer medryckande när han beskriver nya tekniska lösningar som smart glas: de blir automatiskt mörkare när rummet ska kylas och ljusare när det behöver värme. 

Bill Gates är realist och vet att alla lösningar inte kommer att fungera, han förespråkar “Kasta skit på fläkten och se vad som fastnar”-metoden.

Alltså satsa vilt på många olika projekt och hålla tummarna för att några fungerar. 

Han har en enorm tilltro till vår förmåga att skapa saker, men inte på vår förmåga att avstå. Människan är för Bill Gates en egoist som gör saker som han eller hon tjänar på. 

Här skiljer han sig från stora delar av klimatrörelsen. Skuldbelägger ingen, utan återkommer gång på gång till att flygning och konsumtion i de flesta former är toppen. Det är företag och stater som behöver ta sig i kragen så att vi andra kan gasa vidare.  

Affärsmannen Bill Gates är tillväxten inkarnerad, när han vid ett fåtal tillfällen uppmanar till personliga uppoffringar är det saker som byte från bensin- till elbil som gäller.

Att skrota bilen är en tanke som aldrig verkar ha slagit honom. Och han lever som han lär. Gates erkänner koketterande glatt att han tog jetplanet till senaste klimatkonferensen. 

Och här kommer vi till bokens stora problem. 

Han närmar sig klimatfrågan med ivrig entusiasm, likt ett barn som sliter upp förpackningen till ett komplicerat lego. Det är ett problem som ska lösas, inte något att ligga hopkurad i ett hörn och ha ångest inför

Andreas Palmaer

För ett av få klimatbegrepp som inte nämns i Så undviker vi klimatkatastrofen är Jevons paradox.

Ett fenomen som innebär att när en produkt eller energiform blir resurs- och energieffektivare så konsumerar vi desto mer av den.

När vi äntligen gjorde oss av med oljepannorna värmde vi istället upp husen i högre grad. Så även om Bill Gates uppfinnar-Jockegäng hittar billiga, effektiva lösningar kommer vi att konsumera oss tillbaka till de höga utsläppsnivåerna igen.  

Hur gärna Bill Gates än vill är det alltså svårt att komma runt det där pekande fingret. 

Samtidigt kan man ifrågasätta hur bra skuldbeläggandet har fungerat hittills. 

Kanske är svaret på frågan på hur klimathotet ska beskrivas en kombination av de båda perspektiven? 

Nästa bok borde skrivas av Bill Gates och Greta Thunberg tillsammans.

Som en klimatets fryntliga good cop peppar Gates läsaren och visar märkliga maskiner som fångar koldioxid ur luften, medan bad cop Thunberg i nästa kapitel dundrar ett ilsket “how dare you!” 

Bara så kan vi väckas ur vår slummer och möta klimathotet med en perfekt cocktail av skam och entusiasm.