Sverige är av tradition ett lutherskt land. Vi värderar kneg och hårt arbete högt och tycker kulturellt att det också ska löna sig.

Ju mer du svettats desto högre ska belöningen också bli.

Tanken är i sig inte dålig. Det är en typ av samhällsordning som känns rätt i ryggmärgen. Synd bara att högerns politik och arbetslinje sett till att ordningen vänts upp och ned. 

Vi har fastnat i myten om att den som jobbar hårdast är den som har bäst ställning på arbetsmarknaden.

Trygg lön, hög status. Tjänstemannayrken, helt enkelt.

Har man en sådan position i samhället förtjänar man också mer än bara lönen och statusen om man frågar moderater. Det påstådda hårda arbetet ska ge privilegier överallt. 

Särskilt tydligt blev det häromveckan när Folkhälsomyndigheten lanserade nya rekommendationer för vaccinationsordningen i fas 3.

Vissa grupper som av olika skäl riskerar att bidra särskilt mycket till smittspridningen – på grund av till exempel trångboddhet, hemlöshet eller funktionshinder – bör prioriteras.

Beskedet fick högerpolitiker att sparka bakut. Oliver Rosengren, moderat kommunalråd i Växjö, tycker det är “stötande” att “bidragstagare” ska få gå före i vaccinationskön.

Ulf Kristersson stormade mot papperslösa flyktingar i vaccinationskön över huvud taget. Skitsamma om rekommendationerna bygger på att undvika smittspridning som påverkar hela samhället. De som sitter på sina hemmakontor har minsann “jobbat hårdare”. 

Högermyten om det hårda arbetet är inte bara farlig för folkhälsan, den skadar också samhället. 

LO:s årliga rapport om Makteliten visar hur samhällsklyftorna fortsätter att öka. Chefer och VD:ar inom den ekonomiska eliten tjänar över 60 gånger mer än en genomsnittlig industriarbetare.

I sig är det inte nytt. Sverige har idag fler miljardärer än någonsin. OECD har larmat om de svenska klyftorna länge. 

Det handlar om grupper som lever långt från tjänstemannavardagen, men de vet hur man ska tjäna pengar på medelklassens egenintressen.

Det är nämligen i den yttersta makteliten vi hittar bolagsägarna och politikerna som kräver ökad privatisering av välfärden. Politiken säljs till medelklassen med argument om att de, vare sig de är sjukast eller inte, ska få gå snabbare i vårdkön.

Det handlar om friskolebolagen som har mest att tjäna på att marknadsföra skolor med höga betyg, där föräldrar kan vara kunder och tjata hål i huvudet på barnens lärare för att ett B ska höjas till ett A. 

Tack vare avskaffad värnskatt och utökade rut-bidrag kan näringslivets toppar investera i hushållstjänsteföretag. Medelklassen kan städa mindre för en billig peng och i stället betala mer för sina bostäder. Bostadslånen tjänar bankerna på. 

Är det här politik som gör medelklassen rikare? Nej. Bara latare. Och på kuppen dras samhället i sär. 

På andra sidan staketet står stora delar av LO-kollektivet. Inte ens 10 procent av LO-arbetare jobbar hemifrån just nu. I stället blir många av med sina jobb på grund av pandemin.

Väl på sina arbeten har man mindre makt över sin arbetstid och obekvämare arbetstider.

Enligt Jämställdhetsbarometern från 2019 arbetar 80 procent av kvinnor och män inom tjänstemannayrken vanliga kontorstider.

De har också ofta flextid vilket gör det så kallade livspusslet lättare. Bland LO-kvinnorna är det tvärtom. 43 procent arbetar kontorstid.

Av arbetarmännen är siffran 58 procent. Resten handlar om skift eller oreglerade arbetstider. Kvällar och helger. 

Här kan vi snacka hårt arbete. Politiken för att denna vardag ska bli enklare lyser dock med sin frånvaro.

Att säkra alla skolors kvalitet och alla barns framgång finns inte på högerns politiska karta. Att se till att människor som efter hårt arbete slitit ut sina kroppar ska få sin rättmätiga plats i vårdkön är inte heller aktuellt.

I stället lanserar man politiska förslag om privata sjukvårdsförsäkringar, i praktiken att plånboken ska styra vårdplatsen. 

I det långa loppet förlorar både arbetare och medelklass på maktelitens politik.

Myterna om vilka som jobbar hårt bidrar till utvecklingen. Sverige skulle behöva ett vaccin mot det också.