Jag minns den obehagliga bismaken. Det var december 2017. EU och Afrikanska unionen höll toppmöte i Abidjan i Elfenbenskusten.

Jag och kollegan Johan Persson svettade oss igenom det påkostade arrangemanget, vars officiella slogan löd: ”Investera i ungdomen för en hållbar framtid”.

Dess verkliga tema var irreguljär migration från Afrika till Europa – flyktingkrisen var färsk i det europeiska minnet. Vilka samarbeten kunde upprättas med afrikanska länder för att stoppa deras medborgare från att försöka ta sig till EU?

Inga, på just det här toppmötet, skulle det visa sig.

Tajmingen var usel. Bara någon vecka tidigare hade CNN publicerat en film som föreföll visa hur afrikanska migranter auktionerades ut som slavar på en marknad i Libyen.

Ilskan och upprördheten var stor.

FN:s generalsekreterare kallade det brott mot mänskligheten och EU hamnade i skottgluggen.

Europeiska pengar hade under året gått till att bygga upp den libyska kustbevakningen, som på grund av detta stoppat allt fler migranter på Medelhavet och fört dem tillbaka till Libyen, där de riskerade att utsättas för just sådan slavhandel som CNN dokumenterat.

Hur kunde EU-ledarna försvara det, undrade många.

Under 2019 förvärrades situationen i Libyen ytterligare. Ett blodigt inbördeskrig rasade bara någon mil utanför huvudstaden Tripoli.

Jag och Johan gjorde två reportageresor till landet. Det året stoppade den EU-finansierade libyska kustbevakningen knappt 9 000 migranter på havet, som fördes tillbaka och låstes in i interneringscenter nära frontlinjerna.

Migranterna som vi mötte i dessa center hade så gott som alla köpts och sålts längs vägen från hemländerna till Libyen. Ofta mellan smugglare som utsatt dem för tortyr, tills de lyckats skrapa ihop pengar för att köpa sig fria, men också för slavarbete.

Även i interneringscentren löpte de nu risk att säljas.

En nigerisk kvinna berättade hur hon gripits för illegal migration, fängslats och sedan sålts av vakterna till en bordell. Manliga migranter berättade om medfångar som sålts som arbetskraft till byggherrar eller hämtats av milis för att användas som kanonmat vid fronten. Människor bara försvann.

Det har gått lite mer än tre år sedan det där CNN-avslöjandet om slavhandel skakade om världen. I dag vet vi vad det ledde till: ingenting. EU har fördjupat sitt samarbete med den libyska kustbevakningen.

Allt färre migrantbåtar når Europa och människor köps och säljs som aldrig förr i Libyen. Det är egentligen bara en sak som är annorlunda: att anordna slavauktioner förefaller onödigt krångligt.

Det är ju bara är att gå till närmsta fullbelagda interneringscenter och välja och vraka.