RECENSION. En sak ska man ge Micael Dahlén. Han kan inte hjälpa att 2020 blev som 2020 blev.

I stället för att turnera landet runt med en föreställning stod han, liksom många av oss, utan jobb från och med mars. Något skulle han ju göra.

Så nu har han skrivit En liten bok om meningen med livet. Den följer upp succén En liten bok om lycka och stilen känns igen från hur Dahlén brukar formulera sig.

Lättsamt. Puttrigt. Forskning som underhållning. Hans egen, ”knasiga”, profil i centrum. Ämnets allmängiltighet kombinerad med författarens personliga varumärke kommer att göra den gröna lilla skriften till en populär julklapp.

Ett tips till dig som tänkt klicka hem den är dock: ge den inte till någon med en kass karriär. Visst innehåller den råd om att mer naturvistelse, socialt umgänge, att tänka på döden och gilla läget kan öka graden av mening i livet. Men sättet på vilket Dahlén hela tiden återkommer till betydelsen av arbete skaver.

I en intervju med SvD under rubriken Arbetets betydelse för lycka ”en ögonöppnare” säger han att arbete skiljer sig från relationer som meningsskapare.

Problemet med hur Dahlén presenterar den här individualistiska ideologin är inte att han hittar forskningsrapporter och opinionsundersökningar som stöder den

Sara Martinsson

”Ett arbete är något annat, något man måste jobba hårt för att inte förlora. Och det i sig kan ha en mening, att arbetet ofta är ens egen förtjänst och ens eget verk.”

Citatet ringar in vilken typ av arbete som är meningen med livet, enligt Dahlén. På flera ställen i boken skriver han att arbete är meningsskapande, men bara om det är ett arbete som individen själv anser vara meningsfullt.

Att byta jobb eller starta eget företag är ett bra tips för den som inte upplever så mycket mening, skriver han. Kreativitet skapar mening i livet. Personlig utveckling skapar mening i livet.

Framsteg i jobbet skapar mening i livet. Att ha kontroll över sina dagar skapar mening i livet. Samtliga punkter för jobbets meningsskapande är knutna till arbete där individen själv står i centrum.

Undantaget den om att göra gott för andra är Dahléns bild av arbete den av en syssla i princip analog med självförverkligande.

Så får man förstås tycka. Det är väl till och med norm i vår senmoderna kultur att knyta samtliga positiva värden i livet till den individuella utvecklingen.

Många är de sociologer som konstaterat att sedan religionens och bördens betydelse minskat så har vårt sökande efter självets fullkomligande ökat.

Problemet med hur Dahlén presenterar den här individualistiska ideologin är inte att han hittar forskningsrapporter och opinionsundersökningar som stöder den.

Det är att materialet aldrig tar spjärn mot en större bild.

För vad säger egentligen informationen att den som har ett kul jobb känner att livet är meningsfullt, medan den som är arbetslös känner att livet saknar mening?

Här kunde en vidare diskussion inletts om vilket värde vår kultur tillmäter pengar och framgång och om rådande ordning verkligen är så bra. Men sådana tankar blir kanske för jobbiga för en ekonomiprofessor.