Sluta käbbla politiker – så här fixar vi den misslyckade marknads­skolan

ESSÄ. Det här är ingen självrannsakan och ingen bitterljuv uppgörelse. Även om det tidigare säkert vore nödvändigt och det senare, får jag erkänna, ligger nära till hands för mig.

Nej, det här är något så ovanligt som en optimistisk tanke om svensk skola fångad i en text. En känsla av att nu, nu kanske det faktiskt kan gå ändå. 

Orkar du läsa tillräckligt långt kanske du till och med hittar en del uppskattning med oväntad adress.

Jag tror nämligen det kan hända något stort den här mandatperioden. Och att det är socialdemokrater och liberaler som kan åstadkomma det. 

---

I klassrum händer det stora saker hela tiden. Ungarna lär sig. Mer.

Det är lockande lätt att måla bilden av hur fantastisk svensk skola var förr och hur dåligt allt är nu. Men det gör det inte mer sant.

Den stora skillnaden mellan skolan förr och skolan nu är att förr spelade det mindre roll att en betydande del av eleverna aldrig riktigt fick det där som vi skrev i läroplaner och skollagar att de skulle få. Det fanns jobb ändå.

Och för många var det väl bättre. Men det innebar också att skolan kunde ge upp om elever, strunta i att de inte klarade kunskaperna, tänka att de på något sätt skulle klara sig ändå. Nu ser världen inte längre ut så.

Den som inte klarar kunskapskraven berövas inte bara makten att påverka samhället, du äger inte längre den allra mest grundläggande makten över ditt liv.

I skoldebatten diskuterar vi det här ibland som en konsekvens av själva kunskapskraven. Ekonomer argumenterar för att avskaffa godkäntgränsen så att fler kan passera systemet.

Men att elever utan godkänt i svenska eller matte inte får jobb handlar inte i första hand om betygssystemet. Det handlar om arbetsmarknaden.

Om S ger upp om att försvara Göran Perssons kommunalisering, och L ger upp om att försvara några riskkapitalisters vinster så finns redan grunden för ett starkare skolsystem

Därför kan inte skolan längre ge upp om någon.

Elever ska ha det stöd de behöver. De ska ha den tid de behöver. De ska få en riktig chans. Och en till. Och en till. Om det behövs.

Det är inte lätt. Men det är uppdraget.

Och många lärare och rektorer kämpar som djur för att uppfylla det.

De senaste åren har de svenska skolresultaten faktiskt gått åt rätt håll. Det handlar inte om en enskild mätning. Det syns i alla internationella mätningar, och i våra egna resultat.

Fler elever får behörighet till gymnasiet, även innan pandemin ställde in de nationella proven.

Det vore kanske skönt att säga att det är politikens förtjänst, men det är det inte. Det är lärare som sliter, elever som anstränger sig, föräldrar som engagerar sig.

Och det räcker så här långt. Men inte längre.

För ska resultaten fortsätta stiga, ska skolan fungera för varje unge, så måste systemet vara starkare. Så här långt har vi kommit av enskilda lärares och rektorers förmåga att lyckas i ett trasigt system.

Ska vi längre måste lärare och rektorer kunna luta sig mot systemet, skolor som får det tufft ska hjälpas, segregation brytas, mekanismerna driva åt rätt håll.

Det kan inte ens den mest marknadstillbedjande friskolevurmare påstå att vi har i dag.

Tvärtom.

Medan lärare pressat upp resultaten driver systemet skolan isär. Och all erfarenhet visar att om du har växande klyftor mellan elever och skolor så kan resultaten inte i längden fortsätta stiga.

Några kan dra ifrån en bit, men sedan faller alla. Det här är varningsklockan från alla de internationella mätningar och inhemska analyser: Svensk skola måste rå på ojämlikheten. Annars håller det inte.

---

Det svenska skolsystemet i dag är resultatet av en giftig mix av illa förankrade och dåligt genomtänkta reformer som såg världens ljus när 1980-tal blev 90-tal:

Världens mest marknadsliberala friskolesystem. Kommunalisering. Skolval och elevpeng. Och på det 1990-talskris och nedskärningar.

Alla partier var inblandade och det har också gjort det lätt för alla att fortsätta skylla misslyckandena på andra.

Socialdemokrater har skyllt på friskolesystemet som regeringen Bildt satte på plats. Jan Björklund har skyllt på kommunaliseringen som Göran Persson och VPK drev igenom.

Absolut ingen har orkat sätta sig in i de komplicerade mekanismer som gör finansieringen och skolvalet till de sämst fungerande exemplen på sådana system i världen.

Framförallt har ingen politiker lyckats samla majoritet för att ändra någon av de bärande delarna i det här systemet. En del politiker har kanske inte ens velat. Det är ju praktiskt att ha något att skylla på.

Förra mandatperioden fanns i några månader ett fönster att bli kvitt vinstjakten. Sverigedemokraterna såg att människor fått nog av att skattepengar till skolan i stället försvann till skatteparadis och lovade göra något åt det.

Hade det som sedan skedde i stället hänt i USA så hade det vid det här laget varit en Netflix-serie i genren politisk thriller. Nu blev det i stället en notis här och ett avslöjande där. 

Några som blivit rika på blottorna i det svenska systemet köpte SD. Det är inte ens en hemlighet längre.

Och Jimmie Åkesson värderade de rika vännerna högre än sina vallöften. Därmed gick möjligheten till en majoritet mot vinsterna om intet. 

Så har systemfelen bestått:

Friskolorna fortsätter göra vinst med segregation som affärsidé. De följer marknadens logik som Bert Karlsson formulerat den: ”Änn ska ente ha utgifter, änn ska bare ha inkômster”.

Utgifter är barn som behöver tid med sina lärare. Inkomster är elevpengen på barn som kommer till skolan och redan har det mesta med sig hemifrån. 

Får man rätt elever behöver friskolan inte betala höga lärarlöner, bygga ut elevhälsan eller bemanna skolbiblioteket. Innan statistiken blev klassad som affärshemlighet kunde vi se att friskolor generellt hade lägre lärarlöner, sämre lärartäthet och lägre andel utbildade lärare.

Med rätt barn kan de få bra resultat ändå, och med rätt marknadsföring hittar vinsten alltid hem till Luxemburg. Så blir skolkoncernerna en motor för mer skolsegregation.

Skillnaderna mellan kommuner fortsätter växa. Kommunaliseringen innebär att skolan får de resurser deras kommun får över, inte de barnen behöver. Och eftersom de som behöver mest bor där inte bara människor utan också kommuner är fattigast, så får de minst.

I kommuner som heter fors och bruk, där ingen förälder skulle känna igen sig i SvD:s helgmyshemmahos och lokalpolitiken är en plats där man möts för att administrera nedskärningar – där får skolan nöja sig med spottstyvrar. Och för varje lokalt varsel och ny ekonomisk svacka ökar skillnaderna.

Varför ska man då envisas med att grundskolan, som såklart har ännu större påverkan på ett barns framtid, ska få mer pengar i rika kommuner och mindre i fattiga?

Mekanismerna fortsätter vara riggade för de rika. Skolval har många länder. Elevpeng några. Men den svenska konstruktionen är i princip unik. Du kan alltid välja och välja om.

Är du missnöjd kan du ta din elevpeng och gå. Vad gör det med en rektor som behöver säga ifrån mot en elev eller förälder? Och vad gör det med en skola som redan har det tufft, där områdets rykte drar ner skolans vad de än gör?

Du hamnar i en ond spiral. Där man skulle behöva satsa mest, får man i stället börja varje termin med att spara lite till. Så några fler väljer bort. Och du måste spara ännu mer. 

Till råga på allt är urvalet till de skolor flest vill till konstruerat så att du antingen ska bo rätt eller ha valt rätt föräldrar som kom på att ställa dig i kö medan du fortfarande låg kvar i kuvösen. Bra skola? Visst, om du har bostadsrätt i innerstan eller karriärplanerade som nyfödd. Annars får det vara.

Så byggdes svensk skola 1990. Och så står den alltså fortfarande kvar.

---

Men så var det då detta med optimismen.

Min alltså. 

Det börjar faktiskt hända något.

Jag tänker inte bara på ilskan från golvet, den som syns i arbetet som görs av tankesmedjan Balans, reaktionerna mot koncernernas utbredning, texter som läraren Filippa Mannerheims i Expressen och böcker som rektor Linnea Lindquists.

Nej, något händer just nu på de mest oväntade platser.

Som på Liberalernas kansli. 

Nyligen publicerade Liberalerna en gedigen och genomarbetad rapport som pekar ut skolsegregationen och ojämlikheten som skolans huvudproblem. Med en sådan problemformulering kan aldrig mer vinst och valfrihet bli lösningen. 

Och det hela är faktiskt en logisk intellektuell utveckling av L:s politik. Man kan inte i decennier kräva mer ordning i klassrummet, och samtidigt i längden fortsätta förespråka kapitalistisk anarki i systemet. Inom L finns nu många som ifrågasätter varför man ska försvara riskkapitalisters rätt till vinst före elevers rätt till utbildning.

Att som första borgerliga parti öppet ompröva det impopulära stödet till vinstdrivande friskolor skulle dessutom ge partiet en självständig och populär position, som kan återknyta kontakten med många av de lärare som tröttnade när skolpolitiken mer formulerades utifrån vad som gav snyggast rubriker än vad som fungerade i verkligheten.

Inom Socialdemokraterna sker en motsvarande förflyttning från det tidigare försvaret av kommunaliseringen. När det gäller gymnasieskolan har man redan kommit fram till att mer av nationell styrning och planering är rätt väg framåt.

Varför ska man då envisas med att grundskolan, som såklart har ännu större påverkan på ett barns framtid, ska få mer pengar i rika kommuner och mindre i fattiga? Det är en politisk position som inte går att kombinera med värderingar om jämlikhet och rättvisa.

När kommunaliseringen genomfördes stod det ena lärarfacket på barrikaderna mot, medan det andra var för. Han kunde sin Machiavelli, Göran Persson.

Den stora skillnaden mellan skolan förr och skolan nu är att förr spelade det mindre roll att en betydande del av eleverna aldrig riktigt fick det där som vi skrev i läroplaner och skollagar att de skulle få. Det fanns jobb ändå

Men italienaren är död och sörmlänningen pensionär. Båda sedan länge. Och den fråga som splittrat lärarkåren och deras fack i trettio år gör det inte längre. Nu är båda facken överens om att staten borde finansiera skolan.

Det är sällan en smart idé att gå till val mot en enad lärarkår. Jag tror inte S vill göra det 2022.

Därför finns det en historisk kompromiss att göra här. 

Om S ger upp om att försvara Göran Perssons kommunalisering, och L ger upp om att försvara några riskkapitalisters vinster så finns redan grunden för ett starkare skolsystem.

Det fick bli mitt lilla bidrag. Det kallades Skolkommissionen, där profession och forskning möttes för första gången på decennier.

De fick förtroende och mandat och de förvaltade det väl. De la fram ett förslag på ett nytt skolsystem med stark statlig styrning och fokus på lärares arbetsmiljö och professionella utveckling.

Nu finns också Skolkommissionens idéer om hur skolval och finansieringssystem kan förändras, så mekanismerna driver mot mer och inte mindre jämlikhet, konkretiserade av utredare Björn Åstrand.

Jag hade såklart önskat att vi redan kommit längre. Att inte så mycket varit låst så länge. Varje dag lärare inte får rätt uppbackning, varje dag elever inte får en ärlig chans, är en förlorad dag. Men det är nu det politiska momentumet finns:

Vi har ett parti som vill jämlikhet, men inte riktigt får på grund av ett snårigt januariavtal. 

Vi har ett parti som desperat behöver visa varför det alls finns. 

Och här har de båda chansen. 

Skulle S och L göra upp så kommer riksdagens övriga partier följa efter. 

Förslagen finns framme. Ingen tvekar om behovet. Manegen är krattad. Nu är det er tur.