Som tidigare ordförande för Handels och suppleant i Socialdemokraternas verkställande utskott är det en ojämn med knappast okänd väg Susanna Gideonsson beträder som ny LO-ordförande.

Inte heller den övriga LO-ledningen lär överraskas av de frågor som pockar på ett svar.

En fråga som ständigt debatteras är förhållandet till Socialdemokraterna.

Där förklarade Susanna Gideonsson för några veckor sedan i sin ”programförklaring” på DN Debatt att hennes kritik kommer att vara hård om Socialdemokraterna ”inte hittar ett sätt att driva sann socialdemokratisk politik”, som hon uttryckte det.

Susanna Gideonsson är konsekvent och upprepade i sitt linjetal att hon kommer att stå upp mot förslag som regeringen lägger som går LO-anslutna emot.

I borgerliga kommentarer har detta tolkats som ett möjligt steg mot alliansens våta dröm; en splittring mellan arbetarrörelsens två grenar, facket och partiet.

Det är definitivt fel.

LO-kollektivets villkor bestäms till stor del av avtal, men arbetsmarknadens parter verkar inom ett politiskt beslutat ramverk och kan inte gå utanför detta regelverk.

Kampen in i politiken för att få ett regelverk som främjar och inte försämrar LO-kollektivets villkor är alltså nödvändig. Och det är extra nödvändigt just nu, i det parlamentariska läge vi har.

Centern har alltmer kommit att bli Svenskt Näringslivs politiska gren. De lagförslag som Centern för fram är till stora delar identiska med dem som arbetsgivarparten driver.

Och arbetsgivarnas parti Centern och Socialdemokraterna ska nu samsas om lagtexter utifrån januariavtalet.

Att LO i ett sådant läge skulle bryta med Socialdemokratin skulle vara minst sagt kontraproduktivt.

När det gäller regelverket runt lagen om anställningsskydd, las, har Centern och Socialdemokraterna nu bollat över frågan till arbetsmarknadens parter under hotet om lagstiftning om inte parterna når en förhandlingslösning.

Det är den hetaste av de aktuella frågor som Gideonsson och den nya LO-ledningen får ta hand om.

Gideonsson förklarade i sitt linjetal att LO aldrig någonsin kommer att acceptera det lagförslag som en statlig utredning lade för någon vecka sedan.

Och Stefan Löfven har redan proklamerat att utredningens förslag inte kommer att bli regeringens förslag. 

Men ska det bli någon ändring utan politisk konfrontation är det alltså nödvändigt med förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Frågan om förändringar i turordningsreglerna var också uppe till diskussion mellan fack och arbetsgivare innan frågan hamnade i januariavtalet.

Men det är ingen hemlighet att synen på eventuella förändringar skiljer sig markant mellan olika LO-förbund.

Gideonssons och den nya LO-ledningens utmaning i höstens fortsatta förhandlingar om ny arbetsrätt blir därför dels naturligtvis att hitta en överenskommelse som är tillräckligt bra för Sveriges alla LO-anslutna, men dels också att få samtliga LO-förbund att sluta upp bakom denna överenskommelse.

Och det kan bli en mycket svår nöt att knäcka.

Historiken skvallrar visserligen om att det kommer att gå. Sedan jag själv kom till LO 1995, som ekonomiredaktör på dåvarande LO-Tidningen, har LO-förbund många gånger haft olika åsikter som har lett till att uppgörelser har ändrats, skruvats på, utvidgats, bantats eller delats upp på olika uppgörelser för olika ingående förbund. 

Sällan har dock orden varit så hårda som nu. Men grundtipset är att LO-förbunden även denna gång kommer ut på andra sidan, visserligen med fortsatt olika åsikter men ändå som delar av en enhetlig facklig union för Sveriges arbetare.

Denna förmåga till sammanhållning bland LO-förbunden kommer också att prövas och behövas på lång sikt i frågan om lönebildningen.

Dagens system med en tuktad och sammanhållen lönebildning runt det så kallade märket, det avtal som industrin förhandlar fram, infördes 1997.

Orsaken var att få ett stopp på att stora delar av löneökningarna försvann i inflation. Detta har också lyckats över förväntan. Svenska arbetare har i snitt fått reallöneökningar varje år utom ett sedan dess.

Problemet är att det är svårt att få in relativlöneförändringar inom systemet. Har en avtalsgrupp hamnat efter så är det svårt att ta något större kliv i kapp. Detta påverkar också LO-samordningen inför varje avtalsrörelse. 

Susanna Gideonsson kommer helt säkert att sitta i minst två mandatperioder, det vill säga minst åtta år på posten som LO-ordförande. Lönebildningen kommer säkert att hinna bli en het fråga inom den perioden.

Också de osäkra anställningarna och den allt större gig-ekonomin kräver sammanhållning, och har en klar bäring på den försämring av arbetsrätten som Centern vill driva igenom.

Gig-ekonomin är ett samlingsnamn för de företag som i stället för att ha egna anställa utnyttjar plattformar, ofta genom appar i mobilen, där de anlitar arbetare för att utföra traditionellt arbete, men företagen kallar det nu att arbetaren utför ”enskilda tjänster” åt företagen.

I grunden råder alltså ett sedvanligt förhållande mellan arbetsgivare och arbetare, men makten ligger helt i arbetsgivarens hand och osäkerheten är monumental för arbetaren.

Gig-ekonomin växer. Denna utveckling måste brytas.

Lite av en bubblare som kan bli en riktigt stor utmaning för Susanna Gideonsson och den nya LO-ledningen är EU:s planer på att införa en minimilön som ett tvingande direktiv för alla EU-länder. Det kan innebära ett mycket stort problem för den svenska modellen.

Slutligen brukar förhållandet till Sverigedemokraterna komma upp så snart någonting händer inom LO.

Men om LO kan nå framgång för svenska arbetare på de områden som nämnts ovan blir Sverigedemokraterna inte längre intressanta ens som proteströster.

Om Centern under en socialdemokratisk regering lyckas få igenom en fortsatt nyliberal uppluckring av svensk välfärd och försämringar för LO-kollektivet blir problemet dock betydligt större.

Det talar starkt för en fortsatt facklig-politisk samverkan.