Dominador Delocado och de andra arbetarna på fältet får inte gå med i facket eftersom de arbetar under ett muntligt avtal. Dominador tjänar 372 kronor i veckan för sex dagars arbete. Enligt Nationella Federationen för Sockerarbetare (NFSW) är majoriteten av sockerrörsarbetarna inte politiskt medvetna och rädda för att organisera sig.

Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Butch Lozande sitter i baksätet i en minibuss. Han skumpar fram på en oasfalterad väg som skär genom gröna hav av sockerrör på ön Negros i Filippinerna. 

– Att vara aktivist i Filippinerna är mycket farligt, säger han som ständigt hotas till livet.

Butch Lozande är generalsekreterare för Nationella federationen för sockerarbetare (NFSW).

Det var inte länge sedan som flera av hans medlemmar mördades. 

Den 20 oktober 2018 besköt en grupp män ett tält vid ett sockerrörsfält i Sagay på Negros. Nio sockerrörsarbetare i dödades

Butch Lozande är generalsekreterare för Nationella Federationen för Sockerarbetare (NFSW).

Filippinerna är ett av världens värsta länder för fackföreningar, enligt den lista som världsfacket Ituc tar fram varje år.

Sedan Rodrigo Duterte blev president sommaren 2016 har minst 43 fackliga aktivister mördats.

– Det har satt skräck i lantarbetare och bönder. Våra medlemmar är rädda, säger Butch Lozande.

Arbetet Global träffar honom i januari, precis när världen förstått att coronaviruset håller på att spridas. 

I sockerrörsfältens utkanter ligger klungor av enkla boningar där sockerrörsarbetarna bor med sina familjer.

Husen är byggda av antingen betongblock eller av bambu, bräder och plywood. Fattigdomen är påfallande, men den som klagar gör det med livet som insats.

– Pratar man om arbetares eller bönders rättigheter stämplas man som kommunist och det är samma sak som att anklagas för att stödja New People’s Army (NPA), den väpnade grenen av det förbjudna filippinska kommunistpartiet CPP.

Det är en livsfarlig stämpling.

NPA har sedan 1969 fört en väpnad kamp mot regeringen. I december 2017 trappade presidenten upp kriget mot den kommunistiska gerillan. Armén fick fria händer att slå till mot misstänkta. Efter det har morden på rättsaktivister skjutit i höjden. Likaså trakasserierna. 

Den 31 oktober 2019, stormade säkerhetsstyrkor en byggnad i Bacolod City, på Negros, där flera rättsorganisationer huserade. 55 personer i byggnaden, inklusive Butch Lozande, arresterades. Två andra aktivister arresterades på en annan plats på Negros.

– Vi hade möte med en grupp arbetare som hade blivit uppsagda på ett bussbolag. De ville ha råd om hur de skulle gå vidare, säger Butch Lozande.

Han hävdar att säkerhetsstyrkorna planterade vapen i byggnaden. Alla i huset häktades. Butch Lozande och ett 40-tal andra är nu åtalade för bland annat olaga vapeninnehav.

– Jag tror att åtalen läggs ned. Det handlar om att försöka tysta oss så att vi slutar kämpa, säger han.

Det finns en del att kämpa för. Av de cirka 335 000 sockerrörsarbetarna på Negros är endast 10 000 med i NFSW. Rädslan att hamna i onåd hos jordägarna och mista sina jobb är stor. 

I utkanterna av byn Prosantolan bränner solens strålar obarmhärtigt.

Sex män hugger sig fram genom ett sockerrörsfält. Med ena armen tar de armkrok på bunt efter bunt av de 3 – 4 meter höga sockerrören. Samtidigt höjer de sina machetes med den andra armen. Med ett svischande ljud svingar de sina knivar.

Sekunden senare träffar den vassa eggen rören någon decimeter ovanför marken. 37-årige fyrabarnspappan Dominador Delocano lägger ned sin machete. Torkar svetten ur pannan.

– Jag har jobbat för samma jordägare i över 20 år. Vi har inga fasta arbetstider, men måste hugga tio ton sockerrör per dag och sedan lasta dem på lastbilar, berättar han.

För sex dagars arbete tjänar han 372 kronor i veckan under den åtta månader långa skördesäsongen. Resten av året får han motsvarande 28 kronor per dag. Han är inte organiserad.

– Vi får inte gå med i facket eftersom vi inte är anställda på ”riktigt”. Vi har bara ett muntligt kontrakt med jordägaren, säger Dominador Delocano.

På Negros är minimumlönen för lantarbetare 65 kronor per dag, men enligt Butch Lozande är det vanligt med löner på 18 – 28 kronor.

I huvudstaden Manila sitter 43-årige Apolmio B Gardo i en knappt tio kvadratmeter stor fackföreningslokal. Den ligger i anslutning till fryshuset där han har jobbat i 15 år.

Lokalen är spartanskt möblerad med två skrivbord och några vita plaststolar. Det mesta utrymmet tas upp av staplar med 50-kilos rissäckar. En säck ris i månaden är en förmån som facket har förhandlat fram till de anställda. Före 2015 var 57 av de drygt 100 anställda fackligt anslutna.

– I dag har vi endast 36 medlemmar. De fast anställda som har slutat eller gått i pension har ersatts av korttidsanställda, berättar Apolmio B Gardo.

Facket har nu bett Arbetsministeriet att granska anställningarna. Morden på fackaktivister har inte påverkat det fackliga engagemanget på hans arbetsplats.

Primo Amparo från Workers of People’s Liberation tillsammans med lagerarbetaren Apolmio B Gardo i fackföreningslokalen på Apolmios arbetsplats i Manila. Här är 36 av de drygt 100 anställda medlemmar i facket.

– Nej, det har gjort oss starkare och mer övertygade om att kämpa vidare med andra arbetare. Men, jag vet inte hur morden påverkar arbetare som inte är organiserade, säger han.

Primo Amparo är generalsekreterare i Workers for People’s Liberation (WPL), det är en militant vänsterarbetsrättsorganisation som består av cirka 60 fackföreningar och arbetareföreningar.  

Han säger att mord och arresteringar även skrämmer korttidsanställda som inte får gå med i fackföreningar.

WPL försöker organisera dem i lokala arbetareföreningar som ska utarbeta strategier för kollektivförhandlingar och bättre arbetsförhållanden. WPL stöter dock på problem.

– Polisen sprider ut att vi är ett nätverk av kommunister. Det har en avskräckande effekt på arbetarna, avslutar Primo Amparo.

Filippinerna

• Den fackliga rörelsen i Filippinerna är mycket splittrad. I dag finns tio fackliga centralorganisationer, över 100 fackförbund och över 10 000 registrerade lokala fackföreningar. Den fackliga centralorganisation som uppger flest medlemmar är högerinriktade Trade Union Congress of the Philippines (TUCP). Fackföreningarna är många gånger starkt politiserade och det finns flera fackföreningar långt ute på vänsterkanten.

• Filippinerna har 109 miljoner invånare varav 45 miljoner tillhör den aktiva arbetsstyrkan. 15,6 miljoner arbetar inom den informella sektorn. Enligt filippinska Arbetsmarknadsdepartementet var cirka 2 miljoner arbetare organiserade 2018.

• I Filippinerna tillämpas det så kallade endo-systemet som innebär att arbetsgivare inte anställer någon längre än sex månader. Lagen säger nämligen att man automatiskt får fast anställning efter sex månader på samma arbetsplats och därmed alla förmåner som fast anställda har. Hit hör rätten att organisera sig.

• Vid sidan om morden på fackligt aktiva har Filippinerna även blivit världens farligaste land för miljö-och markrättsaktivister. Enbart under 2019 mördades 49 markrättsaktivister. Mord på jurister, journalister och människorättsaktivister har också ökat. 

Källor: Union to Union, International Trade Union Confederation (Ituc)