Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Tre månaders fängelse och böter på 1 200 kronor. Det är straffen som marockaner riskerar om de bryter mot utegångsförbudet. Beloppet är högt i ett land där minimiinkomsten för en industriarbetare är 2 500 kronor i månaden. 

I mitten av mars införde den marockanska regeringen en strikt karantän för att bekämpa coronaepidemin.

Det är obligatoriskt med munskydd, och bara tillåtet att vistas utomhus för att handla livsmedel, för att få vård eller för att arbeta. 

– Jag tror inte att någon kommer att dö av brist på mat. Men krisen accentuerar orättvisorna och svårigheterna för utsatta. Det gäller inte minst kvinnor som ofta livnär sig på informella småjobb, säger Amina Lotfi, ordförande för den feministiska organisationen ADFM i Marckos huvudstad Rabat. 

För att kunna gå till sitt arbete krävs ett intyg från arbetsgivaren, vilket är svårt för alla de som jobbar i den informella ekonomin.

Exakt hur många som jobbar ”svart” är svårt att uppskatta, men enligt en ILO-rapport från 2018 arbetar 80 procent av invånarna inom den informella ekonomin. 

– Regeringen har infört ett nytt socialbidrag för att förhindra att människor svälter ihjäl för att de inte har några inkomster under instängningen. Men analfabetism och bristande tillgång till ny teknik kan göra det krångligt att ansöka om bidraget, och hjälpbehovet är just nu enormt hos delar av befolkningen, säger Meriem Othmani, ordförande för Insaf som är en organisation stödjer ogifta mödrar. 

I Marocko finns en stark tradition av solidaritet. Släktingar och grannar stöttar varandra. Men de ensamstående mödrarna kan inte räkna med att få hjälp.

De är förskjutna av sina familjer, och omgivningen fördömer dem.

Meriem Othmani.

Insaf har delat ut omkring 5 000 matpaket både till ensamstående mammor och till papperslösa invandrare under karantänen. 

– Vi har tusentals invandrare från södra Afrika som inte kan tigga under karantänen. 

Meriem Othmani säger samtidigt att hon är positivt överraskad över reaktionen på krisen. 

Regeringen har agerat starkt. Och vi upptäcker att vi är mycket mer disciplinerade än vad vi hade föreställt oss. 

Hårda hygienregler har också införts inom industrin. Arbetarna ska ha munskydd och arbetsgivarna måste se till att det går att hålla den fysiska distansen. 

En del fabriker har ändå fungerat som kluster för smittspridningen, säger Amina Lotfi. 

Men hon är särskilt orolig för de kvinnor som just nu är instängda i sina hem tillsammans med våldsamma män, inte minst under Ramadan. 

– Vi har stor brist på härbärgen som tar emot misshandlade kvinnor, och institutioner där våldsamma män kan placeras. 

Liksom som i de flesta andra länder är farhågorna stora för att pandemin leder till en allvarlig ekonomisk kris. I början av året låg den generella arbetslösheten på 10 procent. 

Men Amina Lotfi tror också att karantänen kan få positiva konsekvenser för det marockanska samhället.

– Den visar så tydligt på svagheterna. Det gäller kvinnors utsatta situation. Men också problemet med att vi har en så stor informell sektor. Vi kommer sannolikt att se en ökad reglering av arbetsmarknaden efter det här, säger hon. 

Anna Trenning-Himmelsbach, frilansjournalist 

Marocko

• Landet har 36 miljoner invånare. Hittills, den 11 maj, har 188 personer rapporterats döda av covid-19. Karantänen varar åtminstone fram till den 20:e maj. 

• De flesta marockaner är sysselsatta inom jordbruks- och fiskenäringen. Arbetslösheten är ett problem särskilt i storstäderna och dessutom en källa till politisk oro. Många unga söker sig utomlands för att hitta jobb.

• Det finns flera fackförbund, vissa av dem knutna till politiska partier, men organiseringsrätten respekteras inte alltid. Det finns tre fackliga centralorganisationer som är anslutna till världsfacket Ituc, Union Marocaine du Travail, UMT med 335 000 medlemmar, Union Générale des Travailleurs du Maroc, UGTM med 320 000 medlemmar och Confédération Démocratique du Travail, CDT med 61 500 medlemmar.

Källor: Utrikespolitiska institutet och Union to Union