”Kan du jobba heldag i morgon?” Sjuksköterskan ställer frågan då jag kommer in på expeditionen. Hon sitter med bemanningspärmen framför sig och en telefon i handen.

Helgschemat är fullt av överstrykningar. ”Sjuk” står det efter minst tre ordinaries namn. En som väntats åter har fått noteringen ”fortfarande sjuk.” Mest akut är att få in en sjuksköterska till kvällen. Den undersköterska som fick gå hem under nattskiftet på grund av hosta och feber behöver också en ersättare.

”Tusen tack, vad bra att du kan ställa upp.” Hon lägger på luren, ringer nästa på listan.

Inför dagen idag har två sjuksköterskestudenter hoppat in på kort varsel och den sjuksköterska som varit sjukskriven i två veckor är åter och ett välkommet tillskott.

Hon och jag desinficerar blodtrycksmanchetter och pulsmätare. Hur har hon haft det? Var det covid19 eller en vanlig förkylning? Hon vet inte. ”Men jag har aldrig varit så sjuk.” Hon är ung, strax över 20, nyutexaminerad sjuksköterska.

”Jag har migrän ibland så det var svårt med de första symtomen. Jag var lite andfådd redan en vecka innan. Sedan gick allt fort. Jag fick yrsel och svimningskänslor här på jobbet. Sedan låg jag tre dagar med feber och hade ont i hela kroppen. Plötsligt blev det bättre. I en dag. Sedan började det om, ännu värre.”

Hon kunde inte ta sig ur sängen och andningen blev allt svårare. Känslan av att inte få tillräckligt med syre, inte få ner luften i lungorna, var jobbig. ”Vi ringde ambulansen”.

Sjukvårdsupplysningen bad dem avvakta. Eftersom pojkvännen var med henne, också han sjukvårdsutbildad, vågade hon stanna hemma tills det vände.

”Det skulle vara bra nu om jag kunde ta ett test. Då skulle jag ta alla vi har isolerade här på avdelningen.”

En annan sjuksköterska har just kommit tillbaka från föräldraledighet. En av hennes patienter har fått feber, behöver covid19 testas. Hon säger att det känns ok att vara tillbaka men att hon får ångest på kvällarna. ”Jag har två barn. Elvaåringen förstår vad smitta är, han vet att man ska tvätta händerna, att jag jobbar på sjukhuset. Men ett och ett halvt-åringen, hon förstår inte. Hon springer emot mig när jag kommer hem. Men jag vill inte krama om henne förrän jag har duschat. Jag känner mig aldrig riktigt ren, så jag kramar henne bakifrån, snusar i håret. Jag undviker att andas i hennes ansikte.”

Två undersköterskor sitter i personalrummets soffa. Den ena av dem bor själv, barnen är vuxna och övrig släkt bor i hennes hemland. ”Vem ska jag ringa om jag blir väldig sjuk och inte kommer ur sängen?”

Kollegan: Då ska du ringa mig, varje dag, ok? Om du inte ringer och inte svarar då skickar jag en ambulans.

En av dem som har sitt namn överstruket i bemanningslistan har svarat på ett sms från en orolig kollega. Hon skriver att hon har hög feber och hosta. Har inte kunnat äta på flera dagar och känner sig svag.  ”Hon behöver något sött, jag köpte en budapestbakelse och hängde asken på hennes ytterdörr. Så har hon något gott i påsk”, berättar en av jobbarkompisarna som är undersköterska.

Jag sitter hemma. Omgiven av familjen. Det är påskafton. Mark Levengood vill uppmuntra ”samhällets hjältar” med artister som sänder över länk. I mitt huvud går en låt på repit, Mikael Wiehes sång om Titanic, som jag inte kunnat släppa på flera dagar. ”Det började som en skakning på nedre däck. Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck”.