För statsminister Stefan Löfven var ingången given när han höll sitt tal till nationen: vi måste alla agera rätt för att rädda liv.

Vår solidaritet, att vi alla följer experternas råd för att förhindra smittspridning, är det enda som kan skydda Sverige från en massdöd likt den som nu härjar i Italien.

För det är allvar nu.

Under ett enda dygn har närmare 800 människor dött i covid19 i Italien. Hittills har 24 läkare dött i Italien sedan de smittats av civid19.

Och detta är naturligtvis fullständigt fruktansvärda siffror,

Även i Spanien stiger siffrorna. På måndagen rapporterade Spanien sitt högsta dödstal hittills med 462 döda på ett dygn.

I det läget går Tredje AP-fondens vd Kerstin Hessius ut och kräver ett slutdatum för de åtgärder som räddar liv men som skadar ekonomin.

Det är en minst sagt oortodox inställning till människoliv. Hur många döda svenskar anser Kerstin Hessius att det är värt för att hålla uppe ekonomin? 1000 döda per dygn? Eller 2000?

Eller ska vi kanske nöja oss med den spanska nivån och lägga mängden acceptabla dödsoffer på runt 500 döda per dag?

Och vem ska i så fall sätta gränsen för acceptabla dödsfall? Kerstin Hessius själv? Sveriges ekonomiska elit?

Det är välgörande att förre statsepidemiologen Johan Giesecke snabbt kunde ge henne svar i söndagens direktsända Agenda: Det handlar om människoliv. Något slutdatum går inte att sätta. 

Och naturligtvis finns inget bästföredatum för att rädda liv. Det måste även chefer på banker och finansinstitut inse.

Det motsäger inte att det finns en stor fara i den ekonomiska nedgång vi nu bevittnar.

Men inte främst för vare sig ägarfamiljer till banker och finansinstitut eller för den lilla men högljudda skara som i panik vill överge solidariteten och hellre vill isolera alla som riskerar att dö på en öde ö så de själva kan leva som vanligt igen.

Nej, de som nu på allvar drabbas av ekonomins nedgång är i stället den stora kader anställda, många av dem LO-anslutna, som är på väg att permitteras och i förlängningen förlorar sina anställningar.

Anmärkningsvärt är att det är just dessa yrken som nu följer solidaritetens linje.

Det är dessa yrkesgrupper som följer de livräddande råden och det är många av dessa yrkesgrupper, inom vård och service, som är vårt främsta skydd mot coronapandemins utbredning.

Att vi i ett sådant läge måste ha väldigt starka automatiska stabilisatorer, som det heter på ekonomispråk, är uppenbart, som en väl tilltagen a-kassa och andra former av skyddsnät som räddar folk från att gå från hus och hem och som hjälper befolkningen att upprätthålla ett någorlunda normalt liv och en normal konsumtion trots det extraordinära ekonomiska läget.

Samhällets skyddsnät är en del av solidariteten. Människor ställer upp för att rädda liv, och staten måste då ställa upp på de människor som därigenom tvingas till stora uppoffringar. 

Coronakrisen har visat den oerhörda vikten av en fungerande välfärdsstat som i kristider varken låter människor eller livskraftiga företag gå under. Risken för en backlash är däremot stor i länder med svagare trygghetssystem och nedmonterad välfärd. USA är i dag ett tydligt exempel på detta.

Men vi ser att välfärdssystemen bör vara större för att räcka till även i Sverige. Nu uppgraderar regeringen i rasande fart tillfälligt våra trygghetssystem samtidigt som stöden till de företag som i normala fall har skulle haft en god framtid ökar.

Det är nödvändigt och utmärkt. Förhoppningsvis kvarstår insikten om att vi måste ha starka välfärdssystem även efter att pandemin är avklingad.

Statliga stöd och hållbara skyddsnät räddar såväl solidaritet som liv.