I den nyligen lämnade Kommunutredningen föreslås att personer utbildade inom vissa bristyrken som tar jobb i glesbygdskommuner ska kunna få sina studielån avskrivna.

Men med medömkan når vi ingen bestående lösning. För att få en långsiktig lösning krävs i stället en ordentlig satsning på utbyggd välfärd i hela Sverige.

Kommunutredningens förebild är hämtad från Norge där det sedan 1990 finns speciella stödpaket för områdena Finnmark och Nord-Troms som bland annat innehåller ett system för avskrivning av studieskulder för personer som bor och arbetar i de berörda områdena.

Ett liknande system, riktat mot dem som är utbildade inom särskilda bristyrken, föreslås nu alltså införas även i Sverige för de 60 kommuner som enligt Kommunutredningen kan kategoriseras som avlägsna eller mycket avlägsna. 

Och visst är det en utmaning att kunna behålla och nyrekryterad den kompetens som behövs i kommunerna.

Sveriges kommuner och regioner, SKR, räknar med att det år 2026 kommer att behövas 200 000 fler anställda inom välfärden, utöver de 300 000 som behöver ersättas till följd av pensionsavgångar.

Särskilda svårigheter står små kommuner med stora avstånd inför, framför allt när det gäller att rekrytera personer med eftergymnasial utbildning inom välfärdsyrken, så som lärare. 

På kort sikt har också grannlandets modell gett ett visst resultat. Var tionde högskoleutbildad väljer att nyttja stödpaketet genom att flytta till de berörda områdena.

Av dem som nyttjar studieskuldsavskrivningen fullt ut bodde över 90 procent kvar efter fem år. På det viset kan också en del av urbaniseringens negativa effekter bromsas och kompetensförsörjningen säkras.

Men problemet med Norges modell är att den inte fungerar på längre sikt. Den riskerar att skapa en ständigt medömkande bild av kommuner som är så illa ute att man måste locka med betalning för att människor ska vilja bo där.

Det norska stödpaketet infördes efter år av ekonomisk kris och med syfte att motverka hög arbetslöshet och sämre levnadsvillkor.

Nu, 30 år senare, har det som då var krisåtgärder blivit någon form av status quo.

Med andra ord: Antingen är problemen i Nordnorge lika stora idag, eller så har bilden av en landsända i behov av stöd cementerats. 

Det behövs fler välfärdsarbetare i glesbygd, men givetvis skulle fler vara benägna att både bo kvar och flytta dit om man kunde räkna med en bra skola för barnen och en bra omsorg på ålderns höst.

Fler anställda är såklart en förutsättning för det, men för att skapa attraktivitet på en ort krävs också något som krispaket sällan tenderar att skapa: Framtidstro. 

Genom att öka resurserna för att kunna säkra en god tillgång till välfärd och samhällsservice, men också genom investeringar i till exempel bredbandsutbyggnad och annan infrastruktur, hade signaler kunnat skickas om att man tror på lands- och glesbygdskommunernas förmåga att återhämta sig från de negativa effekter som urbaniseringen inneburit. 

Kommunutredningen väcker nämligen ytterligare en stilla fundering: Om det nu är så mycket värt att få fler att vilja flytta till glesbygdskommunerna, hade det då inte också varit värt att satsa lite mer på dem som redan bor där?