Det är svårt i en tid då nationalismen växer, men det går, konstaterar Monica Ceremigna, som jobbar för det italienska facket CGIL. 

I tidsskriften HesaMag – som ges ut av det fackliga forskningsinstitut ETUI – berättar hon och flera andra om sina framgångar med att organisera migrant-arbetare i olika EU-länder.

På fruktodlingarna i södra Italien är villkoren hårda men håller sakta på att förbättras.

För fyra år sedan kom en ny lag som minskade maffians inflytande över förmedlingen av jobben. Samtidigt blev facket bättre på att värva medlemmar.

Genom att geotagga uppsamlingsplatser för anställda och hålla kontakten via sociala medier fick facket en bättre bild av var säsongsarbetarna befann sig. Receptet för framgång är – diplomatiskt uttryckt – enkelt. 

Det handlar om att finnas där potentiella medlemmar finns, berättar Monica Ceremigna.  

Det låter lätt men är svårt i verkligheten.

I dag finns det officiellt 22 miljoner migranter i EU och ett okänt antal papperslösa. När nationalismen breder ut sig och rasismen växer blir deras situation tuffare. Men ju hårdare liv de har, desto mer angelägna är de att förbättra sin situation.

Polen är ett annat exempel. 

Den polska regeringen vill gärna att EU är hårdare i asyl- och migrationsfrågor. Samtidigt sticker deras egna medborgare utomlands för att jobba.

En brist på arbetskraft har uppstått. Den polska lösningen har blivit att ta emot ukrainare.

Mellan 800 000 och två miljoner ukrainare bor och jobbar nu i Polen. Men deras villkor är ofta kärva. Arbetsdagarna är långa. Tio, elva eller tolv timmar om dagen, hävdar den ukrainske ekonomiprofessorn Yuri Karyagin, som startat ett litet fackförbund för sina landsmän i Polen. 

Än så länge har förbundet bara 1 000 medlemmar, men det växer, precis som fack i Storbritannien, Belgien och andra länder som organiserar utländska arbetare, uppger HesaMag. 

Men samtidigt som det rapporteras om framgångar med att organisera migranter är den övergripande trenden i EU fortfarande att facken tappar i styrka. Och det är inte direkt någon picknick att organisera utländska medborgare.

Facken måste värva medlemmar som är tillfälligt anställda, talar olika språk och ofta befinner sig i ett socialt utanförskap. 

Frågan är om de etablerade facken i EU är beredda att satsa vad som krävs.