Migrationsverket lovade: ”Grekland tar hand om dig”

Väggarna är fulla av klotter. Fönsterkarmarna är ruttna och det luktar rivningskåk. Här bor Nazar Ahmed al-Haj, 49 år, tillsammans med ett tjugotal andra sudanesiska flyktingar.

Även om detta är ett ruckel är det bättre än många andra ställen han har bott på sedan han kom till Grekland.
– Jag har varit hemlös. Jag har levt på mat som jag hittat på gatan, berättar han.

Nazar Ahmed al-Haj visar runt i huset i centrala Aten. Han delar ett litet mörkt, smutsigt och fuktigt rum med en kamrat. Det känns som en cell.

Det är så lågt i tak att det inte går att stå rakt. Det enda möblemanget är en säng, några hyllor och en gasolspis. Nazar Ahmed al-Haj ber om ursäkt att han inte kan bjuda på te. De har slut på gas och inte råd att köpa någon.

– Det finns inget vatten, ingen el, ingenting här där vi bor. Vi får hämta vatten från ett rör i parken här utanför.

Så hade han aldrig föreställt sig sin framtid när han började plugga samhällsvetenskap vid universitetet Nileen i Sudans huvudstad Khartoum.

Det var stort att flytta från sin lilla hemby i regionen Darfour i västra Sudan för att studera i huvudstaden. Framtiden såg ljus ut för honom.

Men 2008 förändrades allt. Den hårdföra diktatorn Omar al-Bashir gick på offensiv mot rebellrörelsen i Darfur. Förföljelsen av oppositionella studenter intensifierades. När Nazar Ahmed al-Haj bara hade ett par terminer kvar för att ta sin examen, blev han gripen och förhörd av polisen eftersom han var från Darfur.

– Polisen misshandlade oss för att få oss att ange varandra men vi tjallade inte.

Efter tjugo dagars misshandel av polisen fruktade Nazar Ahmed al-Haj för sitt liv. Så fort han släppts fri flydde han till Turkiet. Därifrån blev det en riskabel resa i gummibåt över Egeiska havet till Grekland tillsammans med 35 andra personer. En resa som han beskriver såhär: ”Vi visste inte om vi skulle överleva eller dö.”

Han överlevde men ville vidare norrut, till Sverige. Därför begav sig Nazar Ahmed al-Haj till Patras, i västra delen av landet, för att ta sig ombord på en färja till Italien. Men efter tre misslyckade försök att smyga sig ombord gav han upp.

Det skulle dröja ända tills 2015 innan han gjorde nästa försök att ta sig till Sverige. Denna gång lyckades han.

Men det blev en kort vistelse – efter två år utvisade de svenska myndigheterna honom till Grekland med stöd av Dublinförordningen.

Han känner sig lurad av Migrationsverket som, enligt honom, påstod: När du kommer till Grekland ska myndigheterna ta emot dig och hjälpa dig. Skaffa jobb åt dig. Du ska få någonstans att bo.

Verkligheten visade sig vara helt annorlunda. Nazar Ahmed al-Haj fick inte någon som helst hjälp av de grekiska myndigheterna när han kom tillbaka till Grekland i april förra året, utan fick klara sig själv.

Den hjälp och det stöd han och andra migranter och asylsökande får kommer för det mesta från olika frivilligorganisationer som förser dem med mat och förnödenheter, och sällan från de grekiska myndigheterna.

Spyros Rizakos, chef för frivilligorganisationen AITIMA som erbjuder juridisk hjälp åt flyktingar och migranter, är bekymrad över situationen för de flyktingar och migranter som skickats tillbaka till Grekland från andra EU-länder.

– Problemet för närvarande är att även om man får flyktingstatus och har rätt till arbete är det svårt att få jobb. Vi har en mycket hög arbetslöshet och a-kassa kan man bara få om man har jobbat tidigare. Men även om de skulle få a-kassa så är den så liten att det inte räcker särskilt långt. Och i vilket fall löser det inte bostadsfrågan, konstaterar han.

Nazar Ahmed al-Haj har rutat in sitt liv som styrs av de olika hjälporganisationernas öppettider. Han börjar morgonen med att gå till en kyrka i närheten, mellan klockan 9:30 och 10:00. Där får han frukost som han antingen kan äta på plats eller få i ett frukostpaket som han kan ta med sig.

På ett café hämtar han dricksvatten. På ett bageri hämtar han dagsgammalt bröd. Han hankar sig fram utan pengar. Tanken på arbete har han gett upp.

– Jag har sökt massor med jobb men inte fått några. Många vill inte anställa oss. En restaurang som anställer någon som är svart får inga matgäster, säger Nazar Ahmed al-Haj med en blandning av bitterhet och uppgivenhet i rösten.

Vi följer med honom på en vandring runt staden. Med snabba steg travar han på. Men alltid på sin vakt. Han blir märkbart orolig när han ser några killar på motorcyklar.

– Du bör inte vara ensam ute när det är mörkt. De kommer i stora gäng på motorcyklar. De kan vara 10–20 stycken motorcyklar tillsammans. Om du ser dem måste du springa för livet, berättar han.

Innan vi skiljs åt ställer jag den frågan jag helst inte vill ställa. Den om hur han ser på framtiden.

– I det här landet har jag ingen framtid. Jag skulle helst vilja åka härifrån.

Fotnot: För ett par dagar sedan skrev Nazar och berättade att han fått uppehållstillstånd. När jag gratulerade honom passade jag på att fråga vad han ville göra nu. Han svarade ”jag vill resa till ett annat europeiskt land och söka arbete”.

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/QYlvMdbpPNo