Ibland hittar jag inte saker i affären, jag står och glor på en hylla i flera minuter, och vet att jag ska ha en röd påse med grön text med typ torkad frukt.

Till sist ger jag upp, och letar upp någon i personalen, som följer mig till samma hylla och plockar fram en röd påse med grön text med torkad frukt.

Från exakt samma ställe som jag alltså noga studerat i flera minuter utan att se den. Varsågod, säger de. Vad de tänker vill jag inte veta.

Det där är en selektiv ickefrivillig blindhet som irriterar mig ty jag är en vanemänniska, eller har utbildat mig till en, för att livet blir lättare då.

Jag ser omedelbart ett felstavat ord i en textmassa, eller att det är för glest mellan skruvarna, för jag är van att se sådant.

Men om någon flyttar en möbel hemma kommer jag i flera månader slå tårna i den, för jag är inte van än. Sådant ser jag inte.

Vi vanemänniskor behöver förena oss. Kräv: inga nya förpackningar, möblera inte om i affären, ändra inte logotyper

Calle Fridén

Länge såg jag inte sådant där som röda byxor, grön tröja och gul jacka ihop, ända tills klokare människor påpekade att det inte var så väl färgsynkat.

Då gick jag över till blå jeans och T-shirt, för det var enklast att vänja sig vid. Tills kloka människor sade att den där tröjan var lite väl invand, trådig och sjabbig. Då bytte jag till en blå.

När jag inte hittar saker i min affär utgår jag från att de har möblerat om. Det tycker jag inte om.

Jag undviker butiker som flyttar allt varje månad för att ”kunden” inte ska kunna smita undan extrapriserna och komma ut helskinnad.

Det är förmodligen därför jag avskyr Ikea, där de bygger om hela tiden. Jag mår bra av att slippa äventyr i möbeldjungeln, där man kan komma bort bland sängbottnarna.

Jag är en ö-kund eftersom jag kan åka dit, köpa mitt dra-på-lakan och gå därifrån utan att köpa något annat. Och det är jag stolt över.

Men i en bokhandel eller på biblioteket behöver jag nästan aldrig fråga efter något, där snokar jag reda på det själv, och det beror inte på att jag är kär i böcker, för jag älskar att laga mat också.

…om någon flyttar en möbel hemma kommer jag i flera månader slå tårna i den, för jag är inte van än. Sådant ser jag inte

Calle Fridén

I stället kan det kanske vara den där obegripliga butikslogiken, ni vet, när saft inte står tillsammans med läsk, för saft är dryck och läsk är läsk. Eller när ägg i en butik står i kyl, och i en annan butik ute i monter.

Förmodligen brinner en del av mina kretsar just då. Som när vänner placerar böcker efter färg och inte i bokstavsordning.

Numera är jag tyst, men brukar skrika i trappen på väg hem.

Vi vanemänniskor behöver förena oss. Kräv: inga nya förpackningar, möblera inte om i affären, ändra inte logotyper.

Vi mår inte bra av sådant. Vi är inte vana.