Läs debattartikeln på originalspråket engelska här.

När Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen meddelade att hon inom de första hundra dagarna av sin mandatperiod tänkte ta initiativet till en ny lag om minimilöner bröt det ut en intensiv debatt i Sverige. Både bland politiker och arbetsmarknadens parter. 

Det är förstås fullt rimligt att uttrycka oro och vilja skydda den svenska kollektivavtalsmodellen. Tyvärr har detta blandats samman med missförstånd kring vad det aktuella initiativet handlar om, liksom kring den Europeiska fackliga samorganisationens, Etuc:s, strategi i frågan. 

Detta har lett till en allt för känsloladdad debatt, som kräver några klargöranden.

För det första, vad Ursula von der Leyen faktiskt föreslagit: ”Inom de första 100 dagarna av mitt mandat kommer jag att föreslå nya regler som garanterar att alla löntagare har en rättvis minimilön. Denna ska göra det möjligt att leva ett drägligt liv, var de än arbetar. Minimilönerna ska sättas utifrån den tradition som gäller i respektive land, genom kollektivavtal eller lagförändringar.”

Vi kan bara välkomna ett initiativ som lovar att alla arbetare ska få en rättvis och rimlig lön

Luca Visentini

Det är inte vår uppgift som facklig rörelse att tolka vad kommissionsordföranden menar med en sådan skrivning, men det är vår uppgift att se till att lagstiftningsinitiativet får en sådan utformning att det skyddar alla Europas arbetare. Initiativet bör inte blanda sig i utan istället stärka de fackliga rättigheter som är helt avgörande för att kunna förbättra löntagarnas arbets- och livsvillkor.

Vi kan bara välkomna ett initiativ som lovar att alla arbetare ska få en rättvis och rimlig lön. Efter över ett decennium av åtstramningar och nedskärningar som påverkat lönerna inom EU negativt utgör det här initiativet en historisk möjlighet för de europeiska arbetarna att få en välförtjänt löneförhöjning och återställa de fackliga organisationernas makt i förhandlingar om löneutvecklingen i alla medlemsstater.

Vi kan inte missa en sådan möjlighet. 

Vi kan inte ignorera det faktum att löntagarna i många länder tjänar alldeles för dåligt eller att ojämlikheten i lön mellan och inom länder leder till enorm lönedumpning och ”brain drain”. Vi kan inte heller ignorera att traditionen med kollektivavtal är svagt utvecklad, ofta till och med icke-existerande, i många medlemsländer. Orättvis lönekonkurrens hotar även välfungerande kollektivavtalsmodeller, som den svenska. Det har inte minst rättsfall som de med Viking och Laval visat.

Det bästa sättet att närma sig de här problemen är att höja lönerna och öka konvergensens uppåt, inte nedåt, och se till att principen lika lön för lika arbete gäller över hela Europa. Detta kräver omedelbar handling från EU, inte minst eftersom de policys och rekommendationer som funnits hittills inte haft tillräcklig praktisk effekt.

Etuc vill inte se, och EU-kommissionen föreslår inte heller (enligt de klargöranden kommissionären gett Europaparlamentet) något införande av en lagstadgad minimilön i varje EU-land, eller inblandning i någon kollektivavtalsmodell kontrollerad av arbetsmarknadsparterna, som fallet är i Sverige. 

Att hävda något annat är ett rent missförstånd av det initiativ EU-kommissionen aviserat och av den position Etuc intagit. Det leder bara till en onödig konfrontation som distraherar oss från det som borde vara fokus i vårt lobbyarbete.

Tvärtom vill vi genom det här lagstiftningsinitiativet öka möjligheten att nå vårt eget mål: att förstärka och öka lagstadgade minimilöner där de finns och där facket vill ha dem, genom att sätta upp sätta upp mål för ökade minimilöner som kan ge löntagarna och deras familjer drägliga livsvillkor, samtidigt som vi försäkrar att de täcker alla löntagare och garanterar att arbetsmarknadens parter har inflytande över processen.

Utöver detta behöver vi också en ”game changer” som verkar för, stärker och etablerar effektiva sektorsbaserade kollektiva förhandlingar överallt i Europa. Genom att man samtidigt som man garanterar respekten för rätten att förhandla kollektivt också har mål, verktyg och resurser som är anpassade för respektive lands behov.

Vi kommer att göra allt som krävs för att EU-kommissionen i en ny lagstiftning också inkluderar en garanti för att inget land kommer att påtvingas en modell med minimilöner och att väl fungerande kollektivavtalsmodeller kan bevaras. Vi kommer att gör allt för att garantera att målen i kommissionens initiativ inte står i strid med fördraget.

Vi borde alla avstå ifrån att föra ett ideologiskt krig om EU:s rätt eller inte rätt att lagstifta på det här området, och ifrån att strida om huruvida det bör vara ett direktiv eller en rekommendation.

Låt oss koncentrera oss på innehållet. På vad som är våra mål. På vilka garantier vi vill ha och vilka våra ”röda linjer” är. Låt oss fokusera på att säkra de system som fungerar väl och samtidigt visa solidaritet med och stöd för fackliga organisationer och löntagare i de länder där lönerna inte räcker för att säkra rimliga livsvillkor och där rätten att förhandla kollektivt inte respekteras.

Om vi gör detta kommer vi också kunna hitta en gemensam grund och kommer överens om de bästa legislativa instrumenten för att nå de resultat vi önskar.

En öppen dialog och solidaritet är grundläggande värden i den svenska modellen

Luca Visentini

Jag är övertygad om att arbetsmarknadens parter och regeringen i Sverige vill se rättvisa löner för alla, jämlikhet och icke-diskriminering. Att de vill få stopp på lönedumpningen och i stället bygga en social sammanhållning och en hållbar social marknadsekonomi i Europa. 

Därför är jag också övertygad om att de inte kommer att motsätta sig ett initiativ som syftar till just detta.

En öppen dialog och solidaritet är grundläggande värden i den svenska modellen. Vi uppmanar därför våra svenska kollegor att engagera sig i den här debatten utan att sluta sig redan från början.

Varför inte i stället lägga den svenska modellen på bordet, visa upp den och låta andra bli inspirerade av den för att vi ska få ett mer jämlikt fördelat välstånd över hela Europa.