Demonstranter i Libanon avskedas efter protester

Bodi Rached la på luren, kastade sig in i bilen och satte fart mot centrala Beirut.

Hans vän låg på gatan i smärtor från brännskador i hela ansiktet och behövde akut skjuts till sjukhuset.

– När jag kom fram såg jag inte hur skadad han var för ansiktet var helt svart, säger Bodi Rached.

Hans vän hade försökt fly undan polisens tårgas men föll i tumultet och landade med ansiktet i ett av de brinnande däck som demonstranterna blockerat vägen med.

Det var den 17 oktober och några timmar tidigare hade Libanons regering föreslagit en skatt på appar för meddelanden och samtal över internet.

Appar som används av nästan alla libaneser då de statliga telekomföretagen trissat upp samtalspriserna till några av världens högsta.

Whatsapp-skatten – som den kommit att kallas – blev droppen för libaneserna.

Över hela landet gav sig folk ut på gatorna i demonstrationer mot korruption och långvarig misskötsel av landets ekonomi, som den Bodi Rached nu protesterar mot.

Första dagen hade han tvingats stanna hemma för att ta hand om sin sjuka mamma. Men nu, med kompisen liggandes i baksätet och gaspedalen limmad mot golvet på väg mot sjukhuset, bestämde han sig.

Nästa dag efter jobbet på frisörsalongen skulle inget stoppa honom från att ge sig ut på stadens gator.

– I 20 år har jag tagit hand om min mamma trots att jag själv knappt kunnat överleva på min lön. Min chef betalar mig kontant och har inte registrerat mig hos myndigheterna vilket gör att jag inte kan få någon hjälp till min mamma.

Äntligen hade landet vaknat, tänkte han, och var på gatorna hela helgen för att kräva ett slut på korruptionen och vill ha grundläggande rättigheter och ett fungerande socialt trygghetssystem.

Krav som på tisdagen fick honom avskedad.

För på måndagen ringde Bodi Rached till sin chef och meddelade att han inte skulle komma till jobbet nästa dag.

I stället skulle han demonstrera, vilket enligt artikel 50 i Libanons arbetslagstiftning är alla arbetares rätt.

– Min chef frågade varför jag skulle demonstrera, vad jag skulle få ut av det. När jag svarade ”mina grundläggande rättigheter” skällde han ut mig, förolämpade mig och sa att jag aldrig behövde komma tillbaka. Jag har gett fem år av mitt liv till honom och jag behöver lönen för att ta hand om min mamma.

Enligt Samiha Chaaban är Bodis Racheds fall långt ifrån unikt.

Hon är advokat och sitter i styrelsen för den libanesiska organisationen Labor Watch. De hjälper arbetare i Bodis Rached sits, och har haft fullt upp sedan libaneserna gav sig ut på landets gator för att kräva sina rättigheter.

Demonstrationerna började på en torsdag och redan på måndag började folk få problem med sina arbetsgivare.

Ett journummer för demonstranter som arresterats och behövde rättslig hjälp började översvämmas av folk som ringde efter att ha hotats av sina arbetsgivare.

– Vi var inte riktigt redo för mängden samtal. Efter ett par dagar fick vi öppna en separat hotline endast för arbetsrelaterade fall, säger Samiha Chaaban.

Frivilliga juriststudenter fick arbeta i skift med att bemanna telefonerna och registrera fallen. Fallen fördelades sedan ut på ett nätverk av frivilliga advokater över hela landet.

Exakt hur många fall det rör sig om är osäkert.

Förutom jourtelefonen har de frivilliga juristerna satt upp ett tält på det torg där demonstrationerna koncentrerats.

Enligt juristerna på plats har uppemot 100 personer kommit och sökt hjälp, per dag. Många för arbetsrelaterade fall.

Samiha Chaaban själv har utöver Bodis Rached fall hand om ett tiotal liknande. En annan advokat, Maha al-Yafi, fick över 50 svar på sitt Facebookinlägg där hon erbjöd gratis hjälp till folk som avskedats.

Men mörkertalet är stort. På sociala medier cirkulerar bilder på flera personer som sitter med protestskyltar utanför kaféer och matbutiker de fått sparken ifrån.

Bilderna har i flera fall lett till bojkotter och i ett fall en riktad demonstration utanför ett kafé i ett av Beiruts finare områden.

Samiha Chaaban och hennes kollegor på Labor Watch gör allt de kan för att komma i kontakt med de här personerna.

– Dessutom är det många som drabbats av löneavdrag och tvingats till deltid. Många vet inte sina rättigheter heller, så en viktig del av vårt arbete är att nå ut till drabbade och hjälpa dem att kräva sin rätt, säger Samiha Chaaban.

Det är heller inte bara arbetare som fallit offer för godtyckliga uppsägningar i demonstrationernas svallvågor.

Efter elva år på jobbet sparkades Laure Suleiman Saab – chefen för Libanons nationella nyhetsbyrå, NNA.

Anledningen? Nyhetsbyråns bevakning av demonstrationerna.

– Det som händer är en revolution. Medborgarna betalar skatt och har rätt att göra sina röster hörda, och om jag avskedas som straff för att jag hjälpte folket göra sig hört så är jag stolt över det, sade Laure Suleiman Saab då till libanesiska tidningen The961.

Fler fall av journalister som avskedats för sin bevakning av demonstrationerna finns, och minst en arméofficer ska ha fått gå för att ha deltagit.

Snart har protesterna pågått i en månad.

Bodi Rached är fortfarande ute på gatorna. Han drömmer om att ha ett jobb, att öppna en egen frisörsalong. Men mest drömmer han om att revolutionen inte ska dö ut.

– Vi demonstrerar mot korruptionen och genom att inte ge oss våra rättigheter är våra chefer en del av den korruptionen. Förut vågade vi inte höja våra röster mot dem. Vi var rädda, och regeringen hjälpte till att upprätthålla den rädslan. Men nu är ingen rädd längre, förutom regeringen.

Wilhelm Jaresand

Line Søgaard