Vad är egentligen oddsen att omgörningen av Arbetsförmedlingen lyckas?

Egentligen räcker det att sätta örat mot marken och lyssna på de farhågor som redan uttrycks. 

Faktum är att sannolikheten för AF-reformens framgångar är minimala. 

Arbetet rapporterade i somras från Sala om ovissheten inför Arbetsförmedlingens omgörning.

Hela sju av 32 har sagts upp på det lokala kontoret. Och kraven på de återstående arbetsförmedlarna har bara ökat när de förväntade prestationerna trots nedskärningarna är konstanta.

På andra orter som i Fagersta läggs kontoret ner helt. Endast tre av 30 anställda återstår i dagsläget och områdets 2 000 arbetslösa hänvisas till Västerås 70 kilometer bort. 

Och lokalpolitikerna slår bakut. Ska kommunerna ta ansvar för arbetslösheten nu när Arbetsförmedlingen försvinner?

För det handlar trots allt om att hålla nere arbetslösheten, det är vad Arbetsförmedlingens uppdrag har gått ut på sedan dess verksamhet blev statlig 1940.

Att få så många i jobb som möjligt. Att det inte ska spela roll vem du är eller var du bor.

För att lyckas med uppdraget är det helt avgörande att stödet till de arbetssökande är anpassat utifrån den enskildes förutsättningar och behov. Att insatserna är flexibla.

Med den utveckling som nu föreligger, där kontor läggs ned och där allt fler tjänster ska upphandlas, känns oron runtom i landet befogad. 

Och särskilt i tider av en avtagande högkonjunktur.

Men på nationell nivå pratar politikerna i lugnande ordalag. Nyligen avgångna arbetsmarknadsministern Ylva Johansson försäkrade under våren att förändringen inte kommer drabba de arbetslösa.

I stället ska Arbetsförmedlingens uppdrag förtydligas och tydligare utgå ifrån individens behov. 

Och Eva Nordmark som nyss efterträtt Johansson, som i sin tidigare roll som TCO-ordförande var kritisk, ger nu andra besked. 

Det kommer blir bra, menar hon nu.

Men frågan är hur lugnande regeringens ord är, särskilt när det knappast är en hemlighet att den S-ledda regeringen egentligen inte står bakom reformen.

Dels är AF-reformen ett resultat av förra höstens M-KD-budget där tre miljarder i nedskärningar till myndigheten beslutades.

Men mest av allt är det resultatet av januariavtalets kanske mest destruktiva punkt. Och den är signerad Centerpartiet. 

Det tragiska i allt detta är att vi sannolikt bara kommer att se förlorare av det väntade fiaskot. 

Vi kommer inte bara att se uppsägningar inom myndigheten och arbetsförmedlare som inte längre kan göra sitt jobb att hjälpa arbetslösa. 

Precis som med andra privatiseringar och välfärdsnedskärningar som de borgerliga partierna drivit igenom, ser de till att ansvaret går från att vara samhällets till att hamna i knät på individen.

Liksom de urholkade sjukförsäkringarna, den sänkta a-kassan och det orimligt låga försörjningsstödet som är resultatet av samma högerpolitik är signalen från det tokliberala Centerpartiet att var och en av oss helt enkelt får försöka låta bli att hamna där. 

Att det blir var och ens ansvar att inte bli sjuk, inte arbetslös eller utförsäkrad. 

Men när du hamnar där får du skylla dej själv och du får också klara dej ur knipan själv. 

Med samma logik får alla de som saknar ett lokalt AF-kontor eller som inte lyckas knäcka de digitala systemen för att söka hjälp på rätt sätt, ja de får skylla sig själva.

Och när Arbetsförmedlingen inte längre kan uppfylla sitt uppdrag med de försämrade förutsättningarna blir det både ett sätt för C att propagera för sin låglönelinje, att arbetslösa bör ta vilket jobb som helst till lägsta lön, och att ytterligare skära i myndighetens resurser.

För en ineffektiv myndighet i borgerlighetens ögon bör såklart inte uppmuntras.

Att farhågorna är så utbredda och att det gått såhär långt borde orsaka större ramaskrin och ge större rubriker.

Fler måste genomskåda de fina politikerorden som omger reformen och protesterna måste bli mer högljudda. 

Kanske är det bara ilskna folkuppror som biter mot detta stundande fiasko.