Tre elever blockerar en korridor i skolan genom att ställa en bänk på tvären och sätta sig i den.

En lärare kommer dit och ber dem flytta på sig, vilket två av dem gör.

Den tredje sitter demonstrativt kvar, varvid läraren handgripligen lyfter bort honom.

Är det ett fall av kränkning som bör drivas till Högsta Domstolen?

Myndigheten Barn- och elevombudsmannen, BEO, anser det.

Eleven hade nämligen en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och hade i skolan en egen behandlingsplan med så kallat lågaffektivt bemötande.

Den aktuella lärare visste inte om detta och lägre instanser har låtit sig nöjas med detta och friat läraren.

Och där borde BEO ha lagt ned ärendet.

Att gå vidare och begära överprövning i Högsta Domstolen får i stället flera ovälkomna följder.

Dels skapar fallet ett kraftigt eldunderstöd för alla som ogillar lågaffektivt bemötande, främst debattörer från den konservativa sidan i svensk skolpolitik.

Alla som aktivt har jobbat med särskilt utsatta människor med en intellektuel eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vet dock att det är det enda bemötandet som ger positivt resultat.

Nyligen påtalade också sexton psykologer att traditionell konflikthantering med hårda tag, avstängningar och straff aldrig har fungerat för dessa elever.

Däremot finns mängder av skolor, LSS-boenden och HVB-hem där lågaffektivt bemötande fyller en viktig funktion.

Genom att driva en miss i kommunikationen på en enskild skola till Högsta Domstolen spelar BEO kritikerna av lågaffektivt bemötande i händerna.

Och det är svårt att se hur detta ärende över huvud taget kan förbättra för de elever det handlar om.

Den andra nackdelen med bristande fingertoppskänsla hos BEO är naturligtvis att flera debattinlägg i kölvattnet av HD-överklagandet för fram kravet att helt lägga ned Barn- och elevombudsmannen.

Men naturligtvis behövs BEO. Myndigheten, i dag en av Sveriges minsta, bör också utvidgas och få mer resurser.

Arbetet med att stävja mobbing är myndighetens överskuggande arbete. Det arbetet måste fortsätta och gärna utvecklas.

Där vill nog ingen ha en återgång till förhållandena för 50 år sedan, när frånvarande vuxna i många skolor lät eleverna själva skapa rangordning och herravälde och där det fortfarande finns mycket kvar att göra.

Något som över huvud taget inte har nämnts i debatten är dock hur det kommer sig att en lärare inte vet om bemötandeplanen och kanske inte ens har fått adekvat utbildning.

Orsaken är naturligtvis den omfattande lärarbristen i Sverige med en mycket stor andel obehöriga lärare.

Det är en betydligt större fråga som inte BEO har något inflytande över.

Ändå är det den frågan som borde lyftas av bråket i korridoren, inte hur vi lättast ska näpsa elever och undergräva framtiden för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller andra psykiska handikapp.