Christoffer Röstlund Jonsson: Att nobba prispengar från folk man inte gillar kallas integritet

Det är inte första gången man velat ge Sveriges mest kända punkare en fet check och en kvävande kram.

Förra gången gick det inte. För 28 år sedan tackade Thåström nej till Bellmanpriset: huvudstadens belöning till den som genom sin konst lyft Stockholm på ett extraordinärt sätt. 

Då motiverade Pimme, som han kallas av de insvurna, det med att det inte känns rätt att ta emot pengar från politiker när man, som han, ägnat en hel rockkarriär åt att håna makthavare. 

För dem av er som undrar vad det kallas när man tackar nej till gratis kosing från folk man inte gillar, så är ordet ni söker ”integritet”.

Ett bortglömt karaktärsdrag hos i stort sett alla svenska artister, som glatt suger i sig stålar från högerextrema energidrycker, diverse diktaturer och TV4.

Den mediaskygge Thåström har, i det nutida indignationsklimatet, mest varit på tapeten på grund av att han för 40 år sedan rev av en låt om att borgerligheten ska avrättas – något som titt som tätt får kulturellt obildade människor på högerkanten att gå i taket.

Nu har jag extremt svårt att se Thåström masa sig ur sängen för en filterförsedd Instagramselfie med Naddebo. Hans bankkonto ekar knappast tomt

Nu vill Stockholms stad återigen ge Bellmanpriset till den grånade nackskottspunkaren.

Bland annat för att han i början av sin karriär sågs som ”en av 1970-talsförortens främste uttolkare”.

Att Ebba Grön drog sina första riff i förorten Rågsved och sjöng om hur allt sög där utanför tullarna, det vet alla med den minsta grundläggande kunskap i svensk musikhistoria. 

Men har ni varit i Rågsved? Man kämpar på men en hel del suger fortfarande.

På 20 minuter tar den gröna linjens tunnelbana dig från Stadshusets glänsande spira till ett centrum i stadigt förfall, där posten i perioder inte ens delats ut.

Fastighetsbolaget som köpt hela klabbet gör inget, nada, noll när det gäller underhåll. På stans största och äldsta ungdomsgård, där Ebba Grön gjorde scendebut 1978, har inget renoverats sedan den byggdes på 60-talet.

Skicket är sjaskigt, hårt slitet, samtidigt som ett omfattande uppsnofsande skulle innebära att den privata värden drar på hyran rejält. För skattebetalarna. 

Det är ju så här det ofta är. För politiker är det enkelt att prisa coola kulturutövare – inte minst för det ärorika fototillfället.

Desto svårare är det att göra saker bättre ute i verkligheten för de, oftast, unga människor som vill pyssla med kultur. Det kan väl, tja, entreprenörer och aktiebolag fixa?

Samma år som kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) tänker räcka över 100 lax och ett diplom till Joakim ”Beväpna er” Thåström, genomgår huvudstadens kulturförvaltning ett historisk stålbad av stenhårda besparingar.

Det är inte första gången man velat ge Sveriges mest kända punkare en fet check och en kvävande kram

Kring 50 miljoner kronor ska sparas på ett enda år, lokaler och människor blir borteffektiviserade.

Det är inte, för att prata klarspråk, kattpiss.

Å andra sidan har Naddebo uttalat sig om att kulturpolitik ”inte är en plats för veklingar”. Welcome to Thunderdome!

Exakt hur hårt den tajtade pengapungen landar är ännu oklart, men för till exempel Kulturskolans kids ser det väldigt bistert ut. Cirka 100 tjänster ska trimmas på kulturförvaltningen. 

När Sveriges näst mest kända punkare Refused tog emot något sorts musikexportspris (ja, ni hör ju) av regeringen 2013, förvandlade den dynamiska duon Sandström och Lyxzén ceremonin till en redig roast av Alliansregeringen kulturpolitik, svensk vapenexport och polisens hetsjakt på papperslösa.

Nu har jag extremt svårt att se Thåström masa sig ur sängen för en filterförsedd Instagramselfie med Naddebo. Hans bankkonto ekar knappast tomt. 

Och sedan har vi som bekant det där med integriteten. 

Men om han nu gör det, hoppas jag att de gamla ränderna att håna politiker, inte blekts bort av populariteten.

Pimme kanske inte behöver direkt hota med bly i nackarna som förr – det räcker bra med ett retsamt litet knivhugg i sidan.