Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

KIKUYU TOWN. Som liten pojke i Ndeiya, 50 kilometer norr om Kenyas huvudstad Nairobi, brukade han gå flera kilometer för att sitta intill motorvägen och se hur långtradarna försiktigt svängde nedför den branta sluttning som skiljer den kenyanska högplatån från Rift Valley-provinsen.

Några årtionden senare sitter George Gachuhi, nu 34 år, bekvämt i förarsätet till ett av dessa gigantiska fordon för att köra mer än 110 mil på farliga vägar genom Kenya och Uganda. Sträckan mellan Mombasa och Kampala är en av de mest trafikerade i Afrika.

Då vi träffar honom håller han på att byta ut ett utslitet däck i Kikuyuområdet utanför Nairobi.

Han skakar armen med pärlarmbandet i de kenyanska nationalfärgerna och väcker sedan motorn till liv. Ovanför instrumentbrädan hänger ett krucifix.

Han har just tillryggalagt nästan 50 mil från hamnen i Mombasa till Nairobi och vill hinna ytterligare 14 mil till Nakuru innan kvällen. Där finns frun och de tre barnen på 10, 8 och 3 år som han inte har sett på flera veckor.

– Vi längtar alltid efter att ses när jag har varit ute på en lång resa. Min familj är medveten om farorna på de här vägarna.

Enligt WHO dör mellan 3 000 och 13 000 kenyaner i trafikolyckor årligen. De flesta är fotgängare, motorcyklister och cyklister. Lastbilar är inblandade i ett betydande antal olyckor.

– Ofta är orsaken trötthet. Vi kör i timtals utan paus för att lasten ska nå sin destination i tid. Det är också svårt att stanna på vissa platser på grund av rånrisken, säger George Gachuhi och berättar om en kollega som attackerades av beväpnade rånare som bröt sig in i containern han transporterade. Det resulterade i djupa jack i huvudet och förlorad last.

Vi kör förbi staden Limuru. I nedförsbacken där George Gachuhi brukade stå och titta på lastbilarna då han var liten möter vi nu en poliskontroll.

– De vill bara ha pengar från oss, inget annat, säger han och klättrar ut från hytten med körkortet och annan dokumentation.

Han ger det till polisen som snabbt vinkar honom vidare.

– Jag la 100 shilling (motsvarande nio kronor) bland papperen. Han tog dem bara och lät mig gå.

Men varför gav du honom pengar om du inte hade gjort något fel? frågar jag. George Gachuhi ser förvånad ut.

– Det är ju så det funkar. Annars hittar han på en anledning för att sätta dit mig och då blir det förseningar. I går kväll sa en polis att min långtradare var för bullrig och släppte ut för mycket avgaser. Då var jag också tvungen ge honom en muta.

Risken för att bli rånad är stor och George Gachuhi stannar därför sällan och tar rast.

Polisen i Kenya – i synnerhet trafikpolisen – är en av landets mest korrupta institutioner. Eftersom lastbilsförarnas inkomst påverkas av hur fort de lämnar lasten vill de lösa problemen snabbt.

Förarna har en månadslön men resten intjänas utifrån antal körda mil. Desto färre resor per månad, desto lägre premie.

Georges Gachuhi månadslön är ungefär 1 500 kronor. Med det räcker inte till hyran och familjens levnadskostnader.

För varje resa Mombasa—Kampala tur och retur (cirka 220 mil) tjänar han ytterligare 925 kronor i milbonus. Han brukar lämna pengarna hos sin familj på väg till Kampala men behåller lite för färdkost och mutor. På den kenyanska sidan är det ungefär tjugo poliskontroller och i var och en avkrävs han pengar.

När jag frågar om han är med i någon fackförening skrattar han högt.

– Fackföreningar är för de anställda vid stora företag. Min arbetsgivare är en privatperson och om jag gick med i facket skulle han avskeda mig.

Nicholas Mbugua, generalsekreterare för the Kenya Association of Long Distance Truck Drivers är medveten om att enskilda speditörer ofta hindrar sina anställda att ansluta sig.

Deras 8 000 medlemmar är i de flesta fall anställda vid större företag.

George Gachuhis intryck är att facken är svaga och att inte ens medlemmarna får bra arbetsvillkor. Han menar att fackföreningarna bara bryr sig om sitt eget välmående och avstår från att ta upp kritiska frågor som förarnas krympande inkomster.

– I slutändan är det arbetsgivarna som bestämmer lönenivån men vi försöker se till att de rekommendationer som finns följs, säger Nicholas Mbugua.

Han är medveten om problemen med trafikpolisens förväntningar på mutor.

– Det har vi inte lyckats bli av med trots att vi har ett samarbete med kommissionen för etik och antikorruption.

Förra året invigdes en ny järnväg från Mombasa till Nairobi, byggd med kinesiska pengar. Sträckan Nairobi—Naivasha är på väg att slutföras.

Målet är att järnvägen ska nå Kampala – och möjligtvis Kigali. Den byggdes för att avlasta motorvägen från tunga lastbilar. Konkurrensen påverkar redan lastbilsförarna.

Georg Gachuhi talar ständigt om att det går utför med ekonomin.

– Jag brukade göra två resor i veckan. Nu kan jag vara väldigt glad om jag får en, säger han och tillägger att han förväntar sig en ännu sämre situation när rälsen når Kampala.

Vi lämnar George Gachuhi när han går på lunch vid den sjönära staden Naivasha. Han blickar ut över vägen och säger att han fortfarande bär med sig sin barndoms längtan. Ändå ser han slutet.

– Jag vill sätta upp en liten affärsrörelse i Nakuru. Efter tio år i hytten är min kropp trött och jag behöver vara närmare mina söner.

Kimani Chege
Frilansreporter i Nairobi, Kenya. Skriver bland annat för Sverige genom organisationen One World.

Riskabel rutt

• Sträckan Mombasa-Kampala kopplar samman Kenya med Burundi, Rwanda, Kongo och Uganda. Den går från kenyanska Mombasa vid kusten i öst till Demokratiska republiken Kongos huvudstad Kinshasa, nära Afrikas västra kust.

• Långtradarförare representeras av Kenya Long Distance Truck Drivers Association med 8 000 medlemmar.

• Medellön för långtradarchaufförer i Kenya: 1 800 kronor.

• Ungefärligt belopp mutor på vägen Mombasa-Kampala-Mombasa: 270 kronor.