– Tyst nu! Tyst! Tyst!, vrålar Jimmie Åkesson (SD) mot Annie Lööf (C).

Det är svensk partiledardebatt i SVT och Jimmie Åkesson utmärker sig med hög aggressionsnivå och sin vägran att ta avstånd från den demokratihatande högerextremismens främsta företrädare i Europa, Ungerns premiärminister Viktor Orbán.

Jimmie Åkessons aggressiva utfall är symptomatiskt. Partiledardebatten är inte längre en debatt. Den har förvandlats till en plågsam orgie i hat, hån och skrik.

En twitterfierad sammandrabbning där syftet aldrig är att lägga fram åsikter, aldrig ens att kritisera meningsmotståndarens argument utan endast att hata sönder sin motståndare.

Till vilken nytta? Inte ens SVT kan väl vara nöjda med att ha hamnat i dessa träskmarker?

Och framför allt: Vem tjänar på det? Vem tjänar på att motståndaren hånas sönder, eller närmast utmålas som folkförrädare?

De partier som vill ha en saklig debatt om välfärd och trygghetssystem? Eller de partier som lyfter rasism och hat som en legitim reaktion mot allt de inte tycker om?

Svaret är uppenbart. Det faktalösa partiledarskränet i SVT har blivit extremhögerns njutningsfulla propagandafönster.

Här räknas endast hatets och hånets utfall, aldrig fakta, inte ens när moderatledaren Ulf Kristersson levererar grova faktafel om det dödliga våldets utveckling leder det till någon reaktion.

Förr skulle det ha setts som ett bevis för att vara dåligt påläst, att inte kunna debattera.

Men i SVT:s partiledardebatter har skränet, faktafelen, hatet, respektlösheten och hånet i stället höjts till comme il faute och lite ”chict”.

Som om Sara Skyttedals (KD) uppmärksammade hattwittrande blivit det stilbildande rättesnöret.

Så fick vi höra en ständig ström av hat, vrede och förslag på allt strängare straff för kriminella, i alla fall om de är invandrare, som – om vi ska tolka M, KD och SD – tydligen alltid bör betraktas som kriminella, eller åtminstone som potentiellt kriminella.

Och dessutom: hårdare tag mot unga djurrättsaktivister.

Att partiledardebatten inför EU-valet skulle innehålla så mycket upprörda krav på att vi av hela vårt hjärta måste hata och kräva hårdare straff för djurrättsaktivister var kanske lite otippat men vad gör man inte för att piska upp hatet i rutan.

Djurrättsaktivister kan tydligen i den blåbruna smörjan fungera lika bra som hatuppiskande objekt som en miljöpartist.

Då slipper ju högerns partier också tala om löner, arbetsmiljö, anställningsförhållanden, osund konkurrens och arbetstagares rättigheter.

Kriminella, utlänningar, i alla fall om det är mörkhyade utlänningar, och djurrättsaktivister, alltså. De var partiledardebattens fokus.

Men var fanns den vanliga människan? Som bara vill leva sitt liv?

Var fanns undersköterskan? Industriarbetaren? Elektrikern? Ekonomiassistenten?

En orgie i hat mot utvalda grupper men knappt ett ord om hur vanliga människor kan påverkas av vilken politik som partierna vill föra.

Inte ens den förestående nedmonteringen av lagen om anställningsskydd avhandlades mer än rapsodiskt.

Naturligtvis är formatet för SVT:s partiledardebatter dött. Stendött.

I dag fungerar det endast som gödning för det blåbruna partiet Sverigedemokraterna och de båda partierna Moderaterna och Kristdemokraterna som alltmer börjar förvandlas till stödpartier åt Sverigedemokraterna.

Partiledardebatten har blivit antihumanismens och hatets skådespel i utsorteringens tidevarv.

Det är dags att byta format, SVT.