Sedan en tid bedriver delar av näringslivet en kampanj för att få Riksbanken att strama åt sin penningpolitik, det vill säga främst höja räntan men också att köpa på sig färre obligationer.

En sådan åtstramning i det läge ekonomin befinner sig i just nu skulle lägga sordin på ekonomin.

Exportindustrin skulle sälja färre varor och svensk konkurrenskraft skulle sjunka, vilket i sin tur skulle skapa färre arbetstillfällen och i förlängningen öka svårigheterna att få rimliga löner.

Det är konsekvenserna ur ett arbetstagarperspektiv. Men ur höginkomsttagares perspektiv syns världen helt annorlunda.

För dem skulle en starkare krona redan nu betyda lägre golfavgifter när de reser utomlands och billigare tomter på Mallorca.

Men det är inte Riksbankens uppgift att tillhandahålla billig golf till högavlönades semestrar.

Riksbankens uppgift är att sköta sitt uppdrag, att hålla inflationen runt 2 procent.

Det ger en stabil grund för prisbildningen och det ger fack och arbetsgivare en bas att utgå från i löneförhandlingarna.

Det sista är mycket viktigt. Ska vi ha en lönerörelse som ger reallöneökningar, alltså höjda löner även när man räknat bort inflationen, och ska vi få en ansvarsfull lönebildning som gynnar svenska företags konkurrenskraft, är detta ankare i penningpolitiken helt nödvändigt.

I Dagens Industri, en tidning som ivrigt deltagit i de senaste veckornas kampanj mot Riksbanken, uppmanar krönikör Henrik Mitelman politikerna att ingripa mot Riksbanken.

Riksbanken gör oss fattiga, påstår han.

Det är i sanning fantastiskt. Fria valutaströmmar över gränserna och en självständig centralbank utan politisk styrning var det ständigt återkommande kravet från näringslivet under 1980-talet.

Propagandan lyckades. Valutaflödena avreglerades och centralbankerna blev självständiga runt penningpolitiken.

Men när den svenska centralbanken, alltså Riksbanken, nu håller en så expansiv penningpolitik att groggarna på Jamaicas golfbanor blir dyrare vill höginkomsttagare plötsligt återinföra politisk styrning – för att rädda deras semestrar.

Ligger det då inget i att räntan måste upp? Nu ligger den ju till och med på minussidan, med en riksbanksränta på -0,25 procent?

Visst såg det ut så till nyligen. Det var då inflationen ett par gånger, under sommar 2017 och under sommaren 2018, lyckades nå upp till ”normal” nivå på drygt 2,0 procent.

Detta efter att ha legat långt under inflationsmålet 66 månader i sträck. Men under hösten 2018 har inflationen åter sjunkit.

I februari var inflationstakten 1,9 procent på årsbasis, nu i mars sjönk den ytterligare till 1,8 procent, nästan i kapp, men det finns ingenting som skulle indikera att dagens expansiva penningpolitik bör ändras. Snarare ger de flesta indikatorer belägg för att en räntehöjning nu är för tidigt.

Framför allt för att grundscenariot för en överhettning i ekonomin fullständigt lyser med sin frånvaro.

Någon press uppåt på löner och priser syns inte. I stället kan en fortsatt expansiv penningpolitik ytterligare minska arbetslösheten.

Kampanjen mot Riksbanken hotar inte bara arbetstillfällen.

En för tidig åtstramning av penningpolitiken riskerar en backlash för företagen, speciellt för de exportinriktade företagen. En höjning måste därför ske utifrån vad som långsiktigt ger störst stabilitet runt inflationsmålet.

Men långsiktigt tänkande är en bristvara för delar av näringslivet, de som hellre ser stora vinster genast och vill handla billigt omedelbart än värnar Sveriges långsiktiga tillväxt.

Ska vi skapa jobb, nå reallöneökningar och bevara svensk industris konkurrenskraft så bör denna kvartalskapitalism hålla sig långt, långt borta från Riksbankens räntebeslut.