Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

BUENOS AIRES. I ett land där få lyfter på ögonbrynen över vägblockader och ockupationer av myndighetsbyggnader kunde det tyckas som en synnerligen harmlös form av protest. Den 20 februari delade arbetarna från kooperativet Madygraf ut gratis kollegieblock.

Men aktionen möttes av polisingripande strax efter att den inletts. Det blev en mindre kravall och två arbetare greps, liksom två pressfotografer från regeringskritiska medier.

Runt två veckor senare håller Madygraf, som ligger i ett industriområde utanför Buenos Aires-förorten Garin, stödfestival och öppet hus.

– Här i porten höll vi stormöte medan vi stoppade ägarna från att tömma fabriken på maskiner och material. En dag senare tog vi över. Företaget blockerade alla datorer, men vi fick hjälp av studenter att låsa upp dem, berättar Jorge Medina, som guidar under visningen.

Arbetarkooperativ på konkursade eller övergivna fabriker uppstod i Argentina redan på 1990-talet, men de fick världens ögon på sig under den dramatiska ekonomiska kollapsen 2001.

Plötsligt skedde en explosion av folkliga upprorsrörelser.

På ett tiotal fabriker som skrädderiet Brukman drev tog arbetarna över, producerade i egen regi.  En del började säga som just Brukmans talesperson Celia Martinez i Naomi Kleins dokumentär The Take: ”Om arbetare kan sköta en fabrik själva, kan vi sköta hela samhället själva”.

Jorge Medina guidar runt på Madygraf. Foto: Jon Weman

Några år senare röstade Celia Martinez kollegor bort henne från förtroendeposten och lät en pragmatisk advokat föra kooperativets talan.

Andra kollektiv höll fast vid mer revolutionära paroller, men världen förlorade till stor del intresset för dem.

Men om de argentinska arbetarkontrollerade, eller ”återtagna” fabrikerna inte blev det omedelbara startskottet för en revolution som en del hoppats på, visade de sig också motståndskraftigare än många räknat med.

2004 fann en studie från Buenos Aires universitet att 161 företag drevs av 6 900 arbetare. När forskarna gjorde om undersökningen 2014 hade det blivit 311 företag och 13 500 sysselsatta.

Just 2014 gick den multinationella tryckfirman Donnelys argentinska dotterbolag, med nära 500 anställda, i konkurs.

– Det var en iscensatt tömning, de förde över tillgångar till andra platser. Donnely hade delat upp marknader mellan sig och sin närmaste internationella konkurrent och beslutat överge den argentinska, säger Jorge Medina.

Förut slogs de anställda för kortare arbetsveckor men på kooperativet måste de också jobba helger nuförtiden.

2016 fick kooperativet, med knappt 200 arbetare, ett temporärt legalt erkännande, fram till 2020. Bland annat lokala motsvarigheter till Illustrerad Vetenskap och Hänt i Veckan trycks här. Intill en banderoll med kampparoller står en binge med glättiga bikinibilder.

– Det är inte vad vi helst skulle vilja göra, men det är vad som krävs för att överleva.

Sedan övertagandet har det skett synliga förändringar på det vidsträckta fabriksområdet. Utanför finns i dag en fotbollsplan, en simbassäng och ett klubbhus. Mittemot receptionen finns ett dagis i vad som tidigare var personalavdelningens kontor. Men de större förändringarna är mindre synliga.

– Jag hade på sju år under de gamla ägarna haft två uppgifter, att lasta ur tidningsark och montera pappersrullar på en och samma tryckpress. I dag har vi arbetsrotation. Jag har lärt mig sköta tre olika maskiner. Vi har också årlig rotation på alla förtroendeposter, och stormöten minst en gång i månaden för att fatta avgörande beslut, säger Martin Di Rocco som också är med på visningen.

Men kooperativet står också inför ett allvarligt problem: ekonomin. De stora hallarna är ödsliga och ljuset är bara tänt precis där det behövs.

– Vi använder inte mer än 20 procent av maskinkapaciteten just nu, samtidigt som räkningarna för gas, vatten och el ökar kraftigt.

Martin Di Rocco berättar att han som mest fick vi en månadslön motsvarande 11 000 kronor. I dag är den knappt 4000 kronor.

– Där hemma måste jag också varje månad välja om jag ska betala elen eller gasen, båda är omöjligt.

Martin Di Rocco på Madygraf. Foto: Jon Weman.

Efter att Argentinas president Mauricio Macri avvecklade subventioner har avgifterna på el och gas mer än tiodubblats i hela landet.

För de återtagna företagens rörelse är den ekonomiska krisen dubbeleggad.

Den har fört med sig en ny våg av övertaganden, precis som för nära 20 år sedan. Bara under 2018 fanns beräkningar på 37 nya övertaganden. Men krisen sätter också de existerande kooperativen under press.

– Vi har inte råd att förlora en enda kund i dag. Måste man jobba en helg för att leverera i tid gör man det. Som fackförening kämpade vi på den gamla tiden emot helgarbete… det finns alltså motsättningar i att arbeta så här, säger Martin Di Rocco.

Men där myndigheterna tidigare ibland gett positiv särbehandling till kooperativ verkar nu motsatsen gälla.

Den upphandling kooperativet vann gällande kollegieblocken som var tänkta till skolor, ogiltigförklarades. Och det ledde fram till dagens protester.

– Man uppfattar oss som ett dåligt exempel. Vi stödjer alla andra strejker och konflikter i industriområdet och är en ständig påminnelse för andra arbetare att man kan arbeta och producera på ett annorlunda sätt, det är därför staten föredrar att vi försvinner, tror Martin Di Rocco.

Jon Weman/frilansjournalist 

 

Arbetarstyrda företag

Argentinsk lag tillåter under vissa förhållanden tidigare anställda att ta över produktionsanläggningar istället för att de stängs.

Staten eller provinsen betalar då kompensation till tidigare ägaren (eller vid en konkurs fordringsägarna), en skuld som arbetarkooperativet får betala av i den takt de förmodas klara. Långtifrån alla återtagna företag har dock fått igenom detta.

Den senaste uppskattningen är att det finns runt 350 arbetarkontrollerade företag med verksamhet igång, omfattande runt 25 000 personer.

De flesta är industrier, men det finns även bland annat hotell, restauranger och varuhus.