Vem får spela vem?

ESSÄ. Filmen Girl är baserad på den verkliga historien om Nora Monsecour och handlar om femtonåriga transtjejen Lara, som kämpar med balettlektioner och könskorrigering.

Efter den svenska premiären i januari noterade flera recensenter filmens exploaterande tendens.

Närgångna nakenbilder och närbilder på hennes skrev: när hon duschar, när hon tar loss tejpen hon använt för att gömma det könsorgan som för filmmakarna nästan blir hennes främsta attribut.

Transaktivister har kritiserat filmen både för att inga transpersoner varit inblandade, och för innehållet.

Närbilderna speglar en vanlig fixering vid kroppar och könsorgan i film och litteratur om transpersoner, som när Lili Elbe i The Danish Girl granskar sin nakna kropp i en spegel, med sin penis tryggt gömd mellan benen.

Ju fastare syn på kön och skådespeleri, desto färre roller kommer skådespelare med transerfarenhet att kunna få

Den hänsynslösa fascinationen vid en transpersons nakna kropp får en ironisk parallell när Laras klasskompisar tvingar henne att visa sin penis: det blir en metakommentar där åskådarens och klasskompisarnas transfobi smälter samman.

Vem som bör spela transperson har varit en återkommande diskussion sedan Jared Leto 2014 vann en Oscar för rollen som transkvinna i Dallas Buyers Club.

Recensenten Fredrik Sahlin (SVT 18/9) tyckte till exempel att protesterna mot Girl var en misstroendeförklaring av människans förmåga till inlevelse: ”Ett strikt äkthetskrav, där bara likar får spela likar, skjuter hela tanken på trovärdig illusion i sank. Den illusion som ändå är filmmediets fundament.”

I en essä i OBS i P1 diskuterar Kent Sjöström vid Teaterhögskolan i Malmö hur en historisk skepsis mot skådespelarens möjlighet att representera verkligheten har kommit tillbaka.

Rötterna finns redan hos Platon, som menade att en skådespelare bara kunde spela någon av samma kön, sociala klass och moral.

Gick man utanför detta krav hotade anarki, eftersom rolltagan-det då visade alternativ till det bestående.

I dag ser han samma skepsis i de ofta politiskt motiverade diskussionerna om skådespeleri och representation.

Han noterar maktaspekten, men också att kritiken ofta blandar samman det dokumentära och det fiktiva.

Autenticitet och realism är ofta argumentet när män får spela transkvinnor eller kvinnor spelar transmän.

Och när nu cispersoners (någon som inte är transperson) möjlighet att spela transpersoner ständigt försvaras: vem försvarar transskådespelarnas möjlighet att spela cispersoner?

Tom Hooper försvarade valet av Eddie Redmayne i The Danish Girl med att hormonterapi inte fanns och att Lili Elbe lever som man i två tredjedelar av filmen.

I slutändan verkar hans känsla ha fällt avgörandet: ”när jag slöt mina ögon och funderade över vem Lili var efter att ha läst manuset för första gången, så var det honom jag såg framför mig.”

Dhonts casting av Victor Polster verkar inte ha varit mer genomtänkt.

Hundratals ungdomar oavsett kön fick provspela, men först när Polster kom in i rummet hittade Dhont rätt, han ”såg ut som en ängel. Han dansade, gick hem och jag sa: ’Det kan bara vara han.’”

Filmens och teaterns illusionsförmåga står mot realismen, de som försvarar rollbesättningen mot transaktivisternas protester väljer argumenten som finns till hands för tillfället.

Mycket av kritiken mot Girl har dock fokuserat på just de närgångna inslagen och på den scen i slutet där hon, utled på att vänta på sin operation, tar saxen i egna händer.

Gång på gång reduceras trots det frågan ofta till att en transperson måste spelas av en transperson.

Men kritik kan ju baseras på andra grundantaganden än att egna erfarenheter ska vara nödvändiga för att kunna gestalta en roll.

Skådespeleri handlar i grunden om att känna igen sig själv både i det som är lika och det som är olika hos någon annan.

Som Sjöström påpekar finns också möjligheten att låta klyftan mellan rollen och skådespelaren skapa en kreativ distans.

När en transkvinna spelas av en man skapas dock inte någon klyfta hos den typiska åskådaren, eftersom rollbesättningen snarare bekräftar vanliga fördomar.

Kvar står vi med frågan varför nio av tio filmer om transpersoner verkar utspela sig innan de börjar med hormonbehandling, varför det är just förvandlingen som fascinerar regissörer så.

Den hänsynslösa fascinationen vid en transpersons nakna kropp får en ironisk parallell när Laras klasskompisar tvingar henne att visa sin penis: det blir en metakommentar där åskådarens och klasskompisarnas transfobi smälter samman

Och när nu cispersoners (någon som inte är transperson) möjlighet att spela transpersoner ständigt försvaras: vem försvarar transskådespelarnas möjlighet att spela cispersoner?

Hur hade Victor Dhont filmat Girl om Lara spelats av en kvinnlig dansare?

Kanske hade han undvikit de närgångna klippen på Laras skrev, kanske hade det blivit en helt annan berättelse – kanske hade klyftan mellan rollfigurens kropp och skådespelarens skapat ytterligare ett lager av betydelse i filmen?

Och kanske, om Lili Elbe spelats av en kvinna, hade Hooper struntat i den där pinsamma scenen i The Danish Girl där Eddie Redmayne står naken framför spegeln.

Kanske hade alla dessa filmer vunnit något på att våga vara lite mindre realistiska och valt skådespelare med en helt annan ingång till temat?

Ju fastare syn på kön och skådespeleri, desto färre roller kommer skådespelare med transerfarenhet att kunna få.

”Transpersoner ska spelas av transpersoner” leder ju snabbt till tanken att transpersoner inte kan spela någon som inte är trans, och något tråkigare har jag svårt att tänka mig.

Är inte just det rolltagande som visar alternativen till det bestående precis vad vi behöver?