När Utredningen för ett hållbart arbetsliv över tid presenterades i förra veckan fick arbetstagarsidan förnyad ammunition.

Välbehövlig sådan i en annars allt för ojämn kamp.

Arbetsgivarsidan har med januariavtalets 73 punkter firat ett liberalismens triumftåg.

Bland annat ska Arbetsförmedlingen privatiseras och las ska luckras upp.

I stället för förstärkt arbetsrätt som många hoppades på före valet ser vi ut att gå i motsatt riktning. Och arbetsgivarna planerar segertåg.

Men motelden har inletts. För det har ändå en betydelse vilka som sitter i regeringen.

Den statliga utredning Utredningen för hållbart arbetsliv över tid av Anders Wallner visar tydligt varför arbetsmarknaden inte är hållbar. Inte ur den mänskliga aspekten i alla fall.

Utredningen trycker på flera saker som arbetsgivarsidan inte nödvändigtvis tycker är fel. Och därför är det så viktigt att de lyfts ur ett oberoende, sakligt perspektiv.

Vad säger då Wallnerutredningen?

För att göra arbetsgivarna medvetna om arbetstagarsidans problem ger utredningen förslag på införandet av incitament.

Det ska få kännbara konsekvenser att driva en verksamhet utan att tänka in arbetstagarna, deras välmående och hållbarhet i ekvationen.

Det ohälsosamma utnyttjandet av staplingar av visstider ska inte kunna ske som i dag. Det ska kosta att frångå huvudregeln att tillsvidareanställa genom höjda arbetsgivaravgifter.

Möjligheten till hyvling ska också kunna begränsas genom att arbetstagaren har rätt att tacka nej till ett erbjudande om lägre arbetstid utan att bli uppsagd.

Utredningen går förstås inte arbetsgivarsidan spårlöst förbi. Nej, de blåser så klart högljutt i stridshornet och ställer upp trupperna.

Visita skriver upprört att Wallner-utredningen straffbeskattar jobbskapande verksamheter. Och de sparar inte på krutet i hur vilka effekter det kommer att få.

Färre kommer att gå från arbetslöshet till arbete. Integrationen kommer försämras. Flexibiliteten kommer att omintetgöras menar arbetsgivarorganisationen.

Men det är ju just flexibiliteten som är problemets kärna i hur arbetsmarknaden bör formas.

För vems flexibilitet pratar vi om, ekonomins, arbetsgivarens eller den enskilda anställdas?

Egentligen är det inte givet att företagares främsta incitament är att hålla arbetskraft på halster, inte fastanställa bara för att de inte måste eller välja att ringa in personal med kort varsel bara för att de kan.

Men uppenbarligen hamnar vi där när politiken inte reglerar arbetsmarknadens förutsättningar.

Flexibilitet betyder anpassning. Och visst, arbetsgivarsidan sitter på pengarna och besitter därmed det tyngsta artilleriet.

Den anställde har många gånger inget annat val än att anpassa sig.

Men anpassningarna går hela tiden närmare individens integritetsgräns. Och allt för ofta korsas den gränsen och då ser vi effekter i ohälsa som faktiskt inte heller gynnar företagarna.

Det måste finnas en balans i flexibilitet mellan parterna. Och här är Wallner-utredningens förslag jätteviktiga.

Trots den massiva kritiken om högersväng efter uppgörelsen mellan regeringspartierna, Liberalerna och Centerpartiet är det inte helt oviktigt att Socialdemokraterna även i fortsättningen som regeringsparti kan driva på för förbättrad arbetsrätt genom utredningar som Wallner-utredningen.

Förhoppningsvis ger utredningen inte bara tillfällig ammunition till den fackliga kampen utan också på sikt en utjämning på slagfältet mellan parterna.

Ett hållbart arbetsliv måste vara båda parternas målsättning – inte bara fackets.