Den 26 juni förra året slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att butiksbiträdet Ing-Britt Vikström hade rätt till sjukpenning på halvtid.

Med artros och begränsad funktion i händerna skulle hon inte kunna jobba mer i ett annat arbete än hon redan gjorde på sitt halvtidsjobb på Coop i Skellefteå, sa domstolen.

I en annan dom, som gällde en arbetslös man med blandad sjukdomsbild, blev utgången den motsatta.

Men många såg domarna som en framgång för dem som får sin sjukpenning indragen med motiveringen att de kan klara ett annat, normalt förekommande arbete än sitt tidigare.

Domarna påminde om att bara den som ”helt klart” har arbetsförmåga på den öppna arbetsmarknaden kan nekas sjukpenning.

Bedömningen av vad som är normalt förekommande arbeten måste vara ”verklighetsförankrad”, enligt domstolen.

Det innebär bland annat att Försäkringskassan ska ”beakta” Arbetsförmedlingens bedömning av om personen kan arbeta.

– Det här är en stark skrivning. Högsta förvaltningsdomstolen skulle inte ha gjort den om Försäkringskassans bedömningar redan var bra som de var, säger Tom Aspengren, jurist vid LO-TCO Rättskydd.

Nu när ett drygt halvår har gått är juristerna på LO-TCO Rättsskydd besvikna.

Enligt avdelningschefen Robert Sjunnebo har domarna ännu inte förändrat någonting i praktiken. Hans slutsats bygger på ett antal domar i kammarrätter och förvaltningsrätter.

Försäkringskassan fortsätter att hänvisa sjuka människor till diffusa arbeten som bara beskrivs genom vilka krav de inte ställer

Robert Sjunnebo

– Det är samma bedömningar som tidigare, med skillnaden att man pliktskyldigt räknar upp valda delar av vad Högsta förvaltningsdomstolen sa.

En dom i kammarrätten i Göteborg den 21 november kan tjäna som exempel.

En 60-årig kvinna som tidigare jobbat som personlig assistent nekas sjukpenning, trots läkarintyg om att sjukdomen ME i kombination med fibromyalgi har lett till ”markanta kognitiva svårigheter”.

Kvinnan har svårt att läsa, ta in information och över huvud taget hålla uppmärksamheten mer än några minuter – förutom att hon har muskelvärk och ledvärk och inte kan lyfta, bära, vrida på kroppen eller gå i trappor.

Kvinnan anses klara ett ”lättare arbete” som inte ställer krav på inlärning eller att ”delge information”.

Och sådana jobb är alltså ”normalt förekommande på arbetsmarknaden”, enligt domen. Arbetsförmedlingens bedömning av kvinnans arbetsförmåga tillmäts ingen betydelse.

– Försäkringskassan fortsätter att hänvisa sjuka människor till diffusa arbeten som bara beskrivs genom vilka krav de inte ställer, säger Robert Sjunnebo. Vi hävdar att det inte är verklighetsförankrat.

– Ofta kan en sjuk person klara vissa arbetsuppgifter. Men ett verkligt arbete är en komplex samling av olika uppgifter – och enligt de vägledande domarna ska man klara alla krav som jobbet ställer för att nekas sjukpenning.

Redan när domarna föll ansåg Försäkringskassans dåvarande rättschef Eva Nordqvist att de låg helt i linje med hur myndigheten tillämpade lagen.

I december 2018 bekräftade myndighetens sjukförsäkringschef Ulrika Havossar i Arbetet:

– Domarna visar på hur vi faktiskt handlägger i dag. Att en av domarna gick emot Försäkringskassan visar hur viktigt det är att verkligen göra individuella bedömningar i varje ärende.

I Försäkringskassans ”Domsnytt”, ett slags intern vägledning, analyserar Försäkringskassans rättsavdelning domarna. Analysen pekar inte på att Försäkringskassan behöver förändra någonting.

Att Försäkringskassan ska beakta Arbetsförmedlingens utredningar av om människor kan arbeta ”kan vara vägledande” för Försäkringskassans bedömning, men inte avgörande.

LO-TCO Rättsskydd har länge kritiserat Försäkringskassans sätt att bedöma arbetsförmåga.

– När nya domar i högsta instans inte medför någon förändring kan vi bara hoppas på förändrad lagstiftning. Det nya parlamentariska läget kan öppna för det, säger Robert Sjunnebo.

En statlig utredning ska klara ut i vilka fall den som är för sjuk för sitt gamla jobb måste ställa om till ett nytt. Den ska vara klar den 15 oktober.