”Opposition vore bättre än kompromiss för arbetarrörelsen”

Sverige har en ny regering, och den är socialdemokratisk. Socialdemokratin har tagit ansvar för landet. Ingen har fått allt, men alla har fått något.

Detta var det minst onda av två dåliga alternativ. Vi har alla hört dessa klyschor kring regeringsbildningen, och till viss del så förstår jag denna hållning.

Jag kan trots det erkänna att jag blir något provocerad när jag ständigt får höra dessa saker från mina partikamrater och fackliga kollegor.

Jag förstår resonemanget, samtidigt som jag undrar hur mycket tankeverksamhet som verkligen ligger bakom deras ställningstaganden.

Jag är en av dem som in i sista stund satt och hoppades på att mittenkonstellationen och dess 73 punkter inte skulle gå igenom.

Orsaken till detta är inte att jag inte tycker att man bör förhandla eller vara pragmatisk, utan för att jag verkligen inte tror att den uppgörelse man kommit överens om är vägen framåt för socialdemokratin och en progressiv vänster.

Idédebatten måste återigen flöda inom arbetarrörelsen, och vi måste ännu en gång hitta de konflikter som samlar brett stöd i befolkningen underifrån, och driva dessa frågor med fokus på den ekonomiska politiken

Jag anser att man bör sträcka sig över blockgränsen för att försöka få till någon slags överenskommelse, men jag anser att det finns en gräns för hur mycket borgerlig politik man kan gå med på.

Att det har svept en nyliberal våg över Sverige sedan 90-talet har knappast undgått någon.

Klyftorna har ökat, bostadsmarknaden har blivit mer segregerad, anställningarna har blivit mindre trygga, skatterna sänks medan ytterligare privatiseringar har gett kapitalisterna fritt spelrum att roffa åt sig av pengar som ska gå till svensk välfärd.

Att staten i allt mindre utsträckning levererar sin ände av samhällskontraktet blir extra problematiskt när högerkonservativa partier enkelt kan driva den simpla tesen att orsaken är att vi har för många arbetslösa friåkare eller att vi tar emot för många flyktingar.

För mig handlar en kompromiss om att ha en vision och ett mål, men att inte nå riktigt ända fram.

Det finns ingen anledning att göra en kompromiss som man inte i slutändan tror kommer leda till ett bättre utgångsläge.

Jag förstår att man har behövt göra eftergifter, men priset vi har fått betala är att man raderar den parlamentariska vänstern från det politiska landskapet, samtidigt som man tillåter en väldigt tydlig högerkonservatism stå mot en väldigt otydlig vänsterliberalism.

Jag tror att Jimmie Åkesson tillsammans med företrädare för kapitalet är väldigt nöjda med denna överenskommelse, då de ännu en gång fått den stora samhällskonflikten handla om värderingsfrågor och identitet istället för den traditionella konflikten mellan höger och vänster.

Om målet är att stänga ute SD i fyra år, har man lyckats. Jag ser däremot inget egenintresse i att stänga ute dessa fascister om det innebär att brunhögern får ett ännu större genomslag nästa val när det visar sig att den vänsterliberala regeringen inte lyckats komma till rätta med samhällsproblemen under sina fyra år vid makten.

Jag anser att man bör sträcka sig över blockgränsen för att försöka få till någon slags överenskommelse, men jag anser att det finns en gräns för hur mycket borgerlig politik man kan gå med på

En annan sak folk tenderar att glömma är att resonera kring hur väljarna hade reagerat på att Liberalerna och Centerpartiet sviker sina löften och istället tillåter sig själva kliva in i regering med uppbackning av Sverigedemokraterna.

Människor hade sett hur giriga de är i sin iver att privatisera, avreglera, och urholka svensk välfärd och arbetsmarknad.

En gång för alla så hade folk insett att den enda garanten för att stå upp emot fascismen är att rösta på Socialdemokraterna.

Min slutsats är att jag tror att arbetarrörelsen och svensk vänster hade haft ett bättre utgångsläge för att långsiktigt bygga en rörelse som kan bryta den nyliberala trenden, om man hade gått i tydlig opposition mot dessa krafter istället för att gå med på alldeles för många punkter av nyliberal avreglering.

Med allt detta sagt så accepterar jag definitivt det rådande politiska läget, och jag inser att det ända vettiga att göra för mig och likasinnade i denna situationen är att växla upp sitt arbete för en progressiv vänsterpolitik.

Idédebatten måste återigen flöda inom arbetarrörelsen, och vi måste ännu en gång hitta de konflikter som samlar brett stöd i befolkningen underifrån, och driva dessa frågor med fokus på den ekonomiska politiken.

Den parlamentariska vänstern är död, men idén om ett mer jämlikt samhälle lever i allra högsta grad.