Den med stor misstänksamhet emotsedda utredningen om LSS har nu slutligen presenterats. Tyvärr besannades många av de farhågor som rests sedan delar av utredningen läckt ut i förväg.

Det som saknas, både i de senaste årens debatt om LSS och i den slutliga rapporten, är att även människor med funktionsnedsättningar så långt möjligt ska ha rätt till samma liv och samma förutsättningar som människor utan funktionsnedsättningar.

Människor med funktionsnedsättningar ska inte gömmas undan i något minsta möjligheternas liv.

Det är vad som stipuleras i de FN-deklarationer som Sverige har anslutit sig till. Det var också den syn som genomsyrade lagstiftningen och debatten när LSS infördes för 25 år sedan.

Men det är en syn som alltmer har överskuggats av en sorglig värdering av vad detta fullvärdiga liv ska få kosta.

Ifrågasättandet av LSS – ständigt med motiveringen att spara pengar – har genom Försäkringskassans tillämpningar kommit att handla om kostnader för vad som ska betraktas som grundläggande behov.

Ett par domar i högsta förvaltningsdomstolen, som båda gått Försäkringskassan till mötes, har skapat en verklighet som raserat många människors och anhörigas livsföring, där inte ens viss hjälp med att andningsapparatur eller sondmatning längre ska klassas som ”grundläggande behov”.

Vidare klassas det visserligen fortfarande som grundläggande behov att få mat instoppad i munnen om en funktionsnedsättning sätter hinder i vägen, men det ska inte anses som något grundläggande behov att dessförinnan få maten uppskuren i lagom stora bitar.

I dag har 80 000 personer stöd enligt LSS. 20 000 av dem har personlig assistans.

De senaste åren har omkring 2 000 fått sin assistans indragen, främst till följd av de båda rättsfallen.

Vad föreslår då utredningen för att bringa ordning i det kaos som LSS alltmer kommit att präglas av?

Ett förslag är att sätta en schablontid på 15 timmar per vecka för livsföring utöver grundläggande behov. Det kan till exempel vara att gå till jobbet, studera, träna, delta i fritidsaktiviteter och att sköta hemmet. 15 timmar per vecka innebär två timmar och fyra minuter per dygn.

Det är inte svårt att föreställa sig hur svårt det skulle vara för merparten av svenska folket att skapa ett fungerande liv om all normal kringverksamhet i livet ska avbrytas efter två timmar och fyra minuter varje dag.

Utredningen vill möta ovissheten med att var och en ska ha rätt att ansöka om fler timmar, en klausul som mycket snabbt kan öppna för godtycke.

Det kanske mest ogenomtänkta förslaget är ändå att barn under 16 år inte längre ska ha rätt till någon personlig assistans över huvud taget. Deras behov ska i stället lösas genom nya kommunala punktinsatser.

De uppenbara följderna blir ett haveri i likställigheten inför lagens rättigheter när 290 kommuner själva ska tolka vad som ska anses som nödvändigt för att dessa barn ska kunna leva ett fullvärdigt liv.

Skillnader i kommunala åtgärder är redan ett stort problem när det gäller LSS. Variationerna är redan orimliga trots att alla invånare ska ha rätt till samma samhällsservice och välfärd var i landet de än bor.

Utredaren har velat accentuera ansvaret genom att lägga all personlig assistans på staten och all ny verksamhet som ska ersätta assistans för barn på kommunerna.

Som en följd av denna drastiska förändring uppstår en av få positiva effekter av förslagen.

Dagens laborerande med timmar för ”grundläggande behov” för att avgöra om staten eller kommunerna ska stå för ansvaret försvinner. (Mer än 20 timmars grundläggande behov gör i dag att staten tar över ansvaret). Det har lett till en orimlig klockning av varje aktivitet, som att tugga maten eller hur många minuter ett toalettbesök ska få ta.

Att helt sonika slopa personlig assistens för barn och lägga det som blir kvar på staten är dock en orimlig väg att gå för att tydliggöra vem som ska ha huvudmannaskapet.

Att utredningen också föreslår en lösning som ska göra det möjligt att få stöd för andning och sondmatning kan möjligen lanseras som ett positivt förslag.

Men att detta missförhållande som uppstod genom de rättsliga domarna inte redan har löst på politisk väg är ett misslyckande. Att utredningen nu föreslår en justering tillbaka till det självklara är svårt att jubla åt.

Fram till för några år sedan ökade snabbt kostnaderna för LSS. Och även om det direkta kravet på utredaren att föreslå besparingar togs bort kvarstod uppdraget att skapa en ”ekonomiskt långsiktigt hållbar” struktur på LSS, en klausul som verkar ha uppfattats på ungefär samma sätt som det ursprungliga besparingskravet.

Detta belyser utredningens grundläggande felgrepp, att inte utgå från lagens ursprungliga och övergripande mål att även de 80 000 personer med funktionsnedsättningar ska ha rätt till ett fullvärdigt liv.

Vi får hoppas att nästa utredning har detta som självklar utgångspunkt.