SPANING. Högtidens pynt glittrar i bakgrunden när Dirk Diggler (Mark Wahlberg) sumpat sin karriär som porrstjärna I Paul Thomas Andersons Boogie Nights (1997).

Dirk försöker få cash till knark genom att sälja sin enda resurs: sin kuk, men blir gaybashad av torsken.

Samtidigt spelar Roller Girl (Heather Graham) in en porrfilm i baksätet på en bil, en scen som slutar med att hon halvt sparkar ihjäl en ung man med sina rullskridskor.

Enda ljuspunkten i julhelvetet är ett blodigt rån på en donutbutik där före detta porrskådisen Buck (Don Cheadle) av en slump lyckas överleva med en brun papperspåse full av sedlar – årets julklapp, varje år.

Boogie nights gör det svårt att förstå hur julen kunnat överleva i Los Angeles.

”Lets fuck Christmas together” säger inbjudan till julfesten i filmen Less than zero (1987).

Clay (Andrew McCarthy) har kommit hem till Los Angeles över jul, och landar på en vräkig yuppiefest där folk snubblar i poolen framför ett artificiellt vinterlandskap.

Hela huset är en enorm snöborg, som för att understryka kokainhalten i gästernas näsor.

Är det så här de firar jul i Los Angeles? Tja, scenen påminner rejält om gallerian The Grove som ligger i närheten av min lägenhet. En 33,5 meter hög julgran tornar upp sig med renar och släde svävande ovanför.

Jultomtens gigantiska stuga har snickrats upp på gågatan.

”California…” muttrar John McClane (Bruce Willis) när han landar på LAX i början på den kanske bästa julfilmen någonsin: Die hard (1988).

Julen handlar mest om att låtsas att allt är mysigt, trots stress, ekonomisk skam och en släkting som börjar prata om invandring några glas in i Kalle Anka

Kristoffer Vita

McClane kommer från New York och är allt som LA inte är, det vill säga äkta. Det är därför han äger alla beväpnade goons och Hans Gruber, barfota på julafton.

Julen i Los Angeles är ofta problematisk på film. Kanske för att Hollywood innerst inne vet att Oscarssäsongen och all den tillkämpade humanismen är ett spel för gallerierna.

Kan den fejkade julen i Los Angeles säga något om julens sanna ande?

Som i 50-talsthrillern L.A. Konfidentiellt (1997). En stilla natt hos polismyndigheten förvandlas till ”Bloody Christmas”, efter att snutarna fått en rasistisk flipp och misshandlat ett gäng häktade mexikaner.

En syndabock utses och polisen sopar problemet under mattan.

Inte helt olikt verkligheten. Julen handlar mest om att låtsas att allt är mysigt, trots stress, ekonomisk skam och en släkting som börjar prata om invandring några glas in i Kalle Anka.

Häromveckan förvandlades mitt bostadsområde till en remake av filmen Red Dawn, där Nordkorea invaderar USA. Scudmissiler exploderade meter från mitt fönster. Hundar skällde, bilalarm tutade.

OK, det var tydligen inte tredje världskriget, utan det årliga julfyrverkeriet från The Grove.

Som om bristen på familjevärderingar och gudfruktighet gjorde att julstämningen bokstavligen behövde bombas fram.

Trots tre aktiva skogsbränder i Kalifornien känns det som att ordningen håller på att återställas lagom till tomtefars ankomst.

Kanye West och Kim Kardashian har åtminstone betalat privata brandmän för att rädda deras hus.

Ett julmirakel redan i november.