Är det verkligen en förhandling som pågår mellan Annie Lööf (C) och Stefan Löfven (S)?

Eller har arbetet, som det nu kommer indikationer på, helt blockerats av Annie Lööfs vilja att i alla sammanhang kräva full uppslutning kring sin egen vilja och därutöver i alla sammanhang jämställa svensk socialdemokrati med den värsta pest och kolera som kan drabba landet.

Och varför fortsätter hon i så fall delta i det hon själv kallar ”förhandling” med ett parti som hon uppenbart inte har något med att göra?

Varför hoppar hon inte av?

Många inom förhandlingsvärlden förvånas alltmer över Centerns och Annie Lööfs hånfulla förakt i regeringsförhandlingarna.

Att ösa aversioner över den part man vill komma överens med, och till och med påstår sig samtala med, är knappast den gängse bästa vägen till överenskommelse.

Även om tonen ibland kan vara hård runt sakfrågor är det en grundläggande sanning i förhandlingsvärlden att just hålla sig till sakfrågor när man förhandlar.

Annie Lööf kan uppenbarligen inte konsten att förhandla. Eller vill inte kunna den.

Så frågan är om Annie Lööfs laviner av svartmålning av Stefan Löfven och Socialdemokratin verkligen kan skapa något över huvud taget hållbart och bestående i regeringssammanhang. Till det behövs ju ansvar.

Att Annie Lööf som ledare för det 8,6 procent stora partiet Centern kräver att få diktera villkoren för hur det 30,5 procent stora Socialdemokraterna ska styra sin politik – en linje hon gav uttryck för i sitt ”kravpaket” – är naturligtvis nonsens.

Inte ens Centern kan tro att Socialdemokraterna efter att ha blivit största parti i valet i september, och därefter gått framåt ännu mer i opinionen, nu i december skulle säga att ”nej nu slutar vi vara socialdemokrater och börjar driva centerpartistisk politik i stället”.

Det är ju, ursäkta uttrycket, befängt.

En förhandling är ett givande och ett tagande. Mycket av Centerns ”kravlista” skulle alltså i en normal förhandling ses som en första viljeyttring – om det inte vore för Annie Lööfs fientliga och direkt aggressiva ton mot den hon förhandlar med.

Stefan Löfven verkar dock ha en ängels tålamod med Annie Lööfs beteende. Och frågan är om Annie Lööf verkligen tjänar något på att vara så aggressiv.

Även om Annie Lööf fortfarande inte verkar inse att de 143 mandat som Alliansens lyckades skrapa ihop är färre än de 144 mandat som de rödgröna partierna fick tillsammans, så är svenska folket med säkerhet mer matematiskt bevandrad än centerledaren.

Och de flesta kan nog med ännu större säkerhet skriva under på att socialdemokraternas 30,5 procent är en betydligt högre siffra än Centerns 8,6 procent av väljarnas röster.

Ändå beter sig Annie Lööf som vore hon en självutnämnd domare med rätt att diktera villkoren för hela svenska folket.

Den rätten har hon inte.

Så visst är det helt logiskt att Annie Lööfs aggressiva hållning mot sin eventuellt blivande budgetkamrat Socialdemokraterna knappast har gynnat Centerns ställning i opinionen.

Med knapp nöd lyckades Centern stå kvar på sina 8,6 procent i Statistiska centralbyråns stora undersökning som kom häromdagen, medan Socialdemokraterna ökar mest av alla partier till, som sagt, 30,5 procent.

Att ta ansvar i förhandlingar är en konst som Stefan Löfven besitter.

Speciellt när det gäller viktiga ting som rikets styre är det en betydligt bättre egenskap än att ställa ovillkorliga krav och strössla med aggressioner.