Frågan om etableringen av en Muminpark är den hetaste politiska frågan i Karlstad just nu. Den splittrar hela kommunen.

Ett ”Muminkritiskt” parti har bildats och fått tre mandat i valet.

Bakgrunden är att företaget Muminvärlden vill öppna en ny temapark i Sverige. Men Skutberget där parken ska byggas är ett populärt friluftsområde.

Motståndarna oroas över de framtida möjligheterna till rekreation och privatisering av allmänningar.

Organisationen Skutbergets Wenner har lämnat över 10 000 namnunderskrifter i protest till Muminvärldens vd i Finland. Men den politiska majoriteten är positiv och vill gå vidare.

Karlstads kommun har en vision sedan 20 år tillbaka: att nå en befolkning på 100 000 invånare.

Ett Muminland kan säkert bli en kul attraktion som ger både arbetstillfällen och mängder av turister till Sveriges tjugonde största stad.

Och älskar man verkligen Mumin räcker det nog inte med en eller två temaparker i världen. För nästa år öppnar också en i Tokyo, vid sidan av den som sedan 1993 finns i Nådendal.

Det är fint att Tove Janssons filosofiska figurer är så omtyckta att vi vill låta våra barn uppleva dem ”på riktigt”.

Men jag undrar vad en temapark egentligen bidrar med när det gäller litteraturspridning. Hur många av besökarna återvänder till böckerna?

Utan att ha varit i Nådendal slår jag, sent i november, för första gången upp Tove Janssons bok med samma namn.

Den börjar med en träffande bild av förändring: ”Ett uppbrott kommer som ett språng!”

Det är snusmumriken som ska ge sig iväg. Men fler ska komma att lämna sina hem, trots att det är ruskigt ute, mörkt och kallt.

Men Muminvärldens förvaltare har inte velat ta till sig budskapet och acceptera sagans slut. Figurerna fortsätter att uppträda i låtsasvärldar, från Finland till Japan och snart kanske också Sverige

Kristian Borg

Filifjonkan, Toft, Hemulen, Mymlan och Onkelskruttet har sina egna skäl till uppbrott.

Alla saknar de något och tar sig till Mumindalen för att låta Muminfamiljen fylla hålet.

Men huset står tomt, ingen är hemma. Så i väntan på förändring bosätter de sig i huset och iklär sig familjens olika roller.

Sent i november är en tänkvärd bok, mer för gammal än för ung. Kanske är sensmoralen att vi inte ska sätta hoppet till några idealbilder.

Ju mer vi vill ha något, desto mer avlägset tenderar det att bli.

Med boken satte Jansson punkt för sagorna om Mumin. Sent i november är den enda boken där Muminfamiljen inte är med.

Men Muminvärldens förvaltare har inte velat ta till sig budskapet och acceptera sagans slut.

Figurerna fortsätter att uppträda i låtsasvärldar, från Finland till Japan och snart kanske också Sverige. Som skuggor av sina forna jag.

Temaparker är lite som vår tids gladiatorspel, om ett Muminland får fler att upptäcka litteraturen så gärna för mig.

Frågan är väl hur Muminfigurernas påstådda icke-våldsvärderingar rimmar med det som håller på att hända i Karlstad.

I spåren av den hetlevrade debatten har det talats om hot, trakasserier och mobbning.

Man kan se framför sig hur näven hänger i luften så fort någon lyfter ämnet på fredagsölen.

Vad hade Tove Jansson sagt om hennes fredliga familj förknippades med öppet krig?