Den så kallade GAL/TAN-skalan har under de senaste åren fått ett enormt genomslag i svensk politisk offentlighet. Begreppet lanserades ursprungligen i en forskningsartikel* 2002. Där ställdes frågan i vilken utsträckning partiers mobilisering kring EU-integration gick att förklara med hjälp av en traditionell höger/vänster-skala eller om en ”ny” politisk skiljelinje kunde ge en bättre bild av inställningen till ökad EU-integration bland Europas partier. Man fann att partier som mobiliserade i termer av grön, ”alternativ” och (livsstils-)liberal politik generellt var för ökad EU-integration, medan partier som mobiliserade på nationalistisk grund med traditionella och auktoritära värderingar var mest skeptiska.

Mottagandet av den här femton år gamla analysen har resulterat i att konstruktionen GAL/TAN blivit en sorts kodord för en uppfattat ”ny” politisk skiljelinje. Men inte heller femton år räcker för att åldersbestämma sagda skiljelinje. En av de mest centrala referenserna i artikeln, sociologen Ronald Inglehart, började följa värderingsutvecklingen i världen under 1970-talet.

Inglehart har gjort sig känd för sin tes om att yngre generationer i västvärlden i högre utsträckning styrs av vad han beskriver som ”postmateriella värderingar” (läs: gröna, alternativa och livsstilsliberala) än de ”överlevnadsvärderingar” som dominerat äldre generationer.

Därmed kan vi se att det som utmålas som ett nytt problem varit en viktig aspekt av vänsterns utveckling sedan åtminstone 1968. Det är dags att göra upp med bilden av en nyuppkommen och för vänstern särskilt farlig värderingskonflikt. För exempelvis det svenska Vänsterpartiet har det under det gångna halvseklet inte framstått som något oöverstigligt problem att positionera sig både inom ramarna för en mer ”traditionell” klassbaserad modell och i ”postmoderna” värdekonflikter.

Den som vill ifrågasätta denna iakttagelse ombeds nämna en inhemsk konflikt om ”postmateriella” värderingar där V inte positionerat sig som radikalt ”GAL”. Samtidigt är det nog svårt att göra gällande att partiet skulle ha släppt ett relativt radikalt ekonomiskt fördelningsperspektiv.

Vägen framåt, för sociala rörelser, fackföreningar och parlamentariker, består i att mobilisera där progressiva värderingar och ekonomisk fördelning kan kopplas ihop.

Lärdomen låter sig förmodligen generaliseras till bredare sammanhang. Vägen framåt, för sociala rörelser, fackföreningar och parlamentariker, består i att mobilisera där progressiva värderingar och ekonomisk fördelning kan kopplas ihop. Uppgiften är strategisk, för bara i det mötet kan vänstern hålla samman sin bas. Men den är också nödvändig.

Ordvalet ”postmateriella värderingar” är nämligen i sig olyckligt. Hur skulle en vänsterpolitiker i dag kunna tala om ekologiska frågor, icke-existerande för en bred allmänhet före 1960-talet, som något annat än högst materiella överlevnadsfrågor? Inte desto mindre har termen kommit att göra det lätt för kritiker av postmaterialistisk politik att beskriva konflikten mellan ”äldre” och ”ny” politik i termer av materiella och icke-materiella intressen. Det är en inställning som gränsar till självbedrägeri.

*Does Left/Right Structure Party
Positions on European Integration? (Sage Journals, 2002)