Det har länge sagts att vi har en politisk samling i mitten och att vänster/högerskalan är föråldrad.

Men det vi ser i årets valrörelse om man går bakom slagorden och till de olika partiernas program, det är en klar och genomgående skillnad mellan just vänster och höger.

Och där har både Socialdemokraterna och Moderaterna förflyttat sig bort från mittstrecket.

De klassiska stridsfrågorna mellan vänster och höger har handlat dels om arbetslivets villkor, dels om välfärdspolitiken.

I båda fallen har skillnaderna i sakfrågorna skärpts, och bakom det syns tydligt också skillnaderna i samhällssyn. I ideologi, om man så vill.

De senaste decennierna har inneburit en maktförskjutning i arbetslivet till arbetsgivarnas fördel. Det syns i försämringar i anställnings- och arbetsvillkor.

Nu senast kom en forskningsrapport som visar att de tillfälliga anställningarna ökat alltsedan 1990-talet, och att det under senare år är de allra mest tillfälliga – timjobben och behovsanställningarna – som har ökat mest.

Den rödgröna regeringen har drivit igenom flera förslag som minskat företagarmakten: förändringen av Lex Laval, kravet på kollektivavtalsliknande villkor vid offentliga upphandlingar, lagstiftning mot missbruk av visstidsanställningar och krav på huvudentreprenöransvar i alla byggprojekt.

Nästa mandatperiod vill S driva krav för förbättrad arbetsmiljö, heltid som norm, stopp för delade turer och hyvling och stopp för allmän visstid.

Mot det står Alliansförslagen om försvagad arbetsrätt, lagstiftning om fler låglönejobb till 70 procent av kollektivavtalets lägstalön, fortsatta försämringar av sjukförsäkring och arbetslöshetsersättning, förlängda provanställningar och inskränkningar i fackets rätt till sympatiåtgärder vid konflikter.

Alliansen motiverar som vanligt sina förslag med att de kommer att skapa fler jobb.

Och som vanligt förutsätter alltså fler jobb att framför allt LO-grupperna ska få sämre villkor. Företagare och högutbildade ska däremot få det bättre genom sänkta skatter och fler subventioner av privata hushållstjänster.

För borgerligheten skapas tillväxt bara av företagare och välutbildade personer.

Övrig arbetskraft ses som en insatsvara, att utnyttjas på det sätt som ger högsta möjliga avkastning för företagen – oavsett effekterna för dem som gör jobbet.

För arbetarrörelsen är tvärtom det ekonomiska livet en lång kedja av arbetsinsatser som alla behövs, och där alla delar måste ha goda villkor om resultatet ska bli optimalt.

Här går en skillnad, som i grunden handlar om samhälls- och människosyn. Detsamma kan sägas om välfärdspolitiken.

Att det inte går att åtgärda dagens brister i välfärdssystemen med de stora skattesänkningar Moderaterna förordar är oomtvistligt. Påståendet att sänkningarna ska öka sysselsättningen så mycket att skatteinkomsterna ändå ökar är nonsens.

För varför skulle det bli så nu, när det inte blev det under Alliansens tid?

Alliansen erkänner egentligen att resultatet blev brister i välfärden. Varför skulle de annars snarast tävla om (ofinansierade) förslag som ska rätta till dem?

Att Moderaterna håller fast vid sina skattesänkarförslag har alltså inte att göra med omtanke om vare sig tillväxt eller sysselsättning.

I botten ligger en i grunden obehaglig människosyn.

Sjuka och arbetslösa framställs i praktiken som arbetsovilliga, som med hårt ekonomiskt tryck måste tvingas ut i arbete.

Företagare i välfärdssektorn ska visserligen ha rätt att utan särskilda skäl göra vinst på – och därmed leva på – skattpengar.

Men sjuka och arbetslösa ska verkligen inte tro att det går att få leva på ”bidrag” utan mycket hårda villkor.

Den uppenbara slutsatsen är att Moderaterna gör skillnad på folk och folk.