Kulturtidskriftsstödet är trots sin relativa litenhet – förra året uppgick det till 22,5 miljoner – en stridsfråga i kulturpolitiken.

Det tenderar att väcka vrede både hos den del av högern som anser att kultur ska bära sig själv och den del som anser att all form av samhällsanalys är kommunism.

Stödet utgör i mångt och mycket ett fundament för den flora av smalare kulturtidskrifter vi har i dag.

Den feministiska tidskriften Bang, serietidningen Galago, anrika kultur- och samhällsmagasinet Ord & Bild eller musiktidningen Lira är alla exempel på tidskrifter som får stöd.

I en tid då prenumerationssiffrorna sjunker bland alla papperstidningar så skulle inte de flesta kulturtidskrifter överleva utan stödet.

Det är inte på något vis är heltäckande eller speciellt stort.

Mest 2018 fick tidskriften Glänta (725.000:-), men majoriteten av tidskrifterna får någonstans mellan femtio och tvåhundra tusen.

Alltså ungefär så det täcker tryck och en del av distributionen.

För de flesta av tidskrifterna – som inte sällan drivs på närmast ideell bas – är stödet inte bara en uppmuntran att fortsätta, det är själva livsnerven.

I Alliansens sista budget 2014 slopades i stort sett helt stödet för kulturtidskrifter. Femton av nitton miljoner skulle dras in.

Något som varit direkt förödande för den kulturtidskriftsutgivningen.

Efter omfattande protester gick beslutet till återremiss och moderaternas Per Bill, då ordförande i kulturutskottet, meddelade att besparingen skulle göras någon annanstans i kulturbudgeten.

Det är inte heller första gången Allianspartiernas syn på kulturtidsskriftsstödets utformning väckt debatt.

2009 i regeringens proposition Tid för kultur ville man att stödet skulle renodlas till att ” främja utgivning av tidskrifter vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden”.

Detta skulle krasst innebära att de kulturtidskrifter vars främsta roll är samhällsdebatt som exempelvis Bang riskerat att förlora stödet.

Med det perspektivet är det inte märkligt om kulturtidskriftsredaktionerna runt om i landet ser valet och ett potentiellt regeringsskifte som ett orosmoment.

Men vad säger Alliansens oppositionspolitiker i kulturutskottet själva om kulturtidskriftsstödet och dess framtid?

Kristdemokraternas Roland Utbult, Liberalernas Christina Örnebjär och Centerpartiets Per Lodenius svarar alla att de inte har ambitioner att slopa stödet.

Lodenius inflikar dock att det kan finnas anledning att se hur väl stödformen fungerar.

Kulturutskottets ordförande, moderaten Olof Ladestam, är även han tydlig.

Han konstaterar att ”Den besparing som vi aviserade hösten 2014 var felaktig och inget vi har för avsikt att göra om.”

Moderaterna ser enligt Ladestam positivt på kulturtidskrifter och anser att de spelar en viktig roll inom media i allmänhet och kulturdebatten i synnerhet.

Stödet ser alltså ut att stå fast. Det här är i grunden något bra.

För precis som Lodenius säger kan det finnas all anledning att se över dess utformning i en tid där mediernas roll står i förändring.

Den diskussionen har tidigare stått i skuggan av en antiintellektuell ideologiskt svartvit debatt.

Där är det är mycket möjligt att nyanserad kritik från redaktionerna undvikits av rädsla för att den ska leda till att stödet slopas helt.

Om både Alliansen och de rödgröna oavsett valutgång är överens om kulturtidskrifternas roll och värde finns alla förutsättningar att kunna föra en progressiv diskussion om stödets fortsatta utformning.