Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

FILIPPINERNA. Ett jobb i snabbmatsindustrin är ett roligt sätt att göra klassresa. Lönen är visserligen låg, men räcker för att betala universitetsavgifter. Och med flexibla arbetstider går det att jobba och plugga samtidigt.

Åtminstone är det vad unga från Filippinernas fattiga arbetarklass tänker när de söker sig till branschen, menar Rose Ann Sandigan. Det var också vad hon själv trodde.

– Jag började när jag hade gått ut högstadiet. Det var en stor chans för mig, att kunna spara lite pengar och ha råd med högskola.

Men efter sex år på landets största snabbmatskedja Jolibee – med 950 restauranger i Filippinerna och ytterligare 150 utanför landet – har hon i dag en annan bild.

– Jag vill berätta sanningen om vad det innebär att jobba inom fastfood, säger hon.

Problemen handlar om farlig arbetsmiljö, kränkningar från otrevliga kunder och påtvingad obetald övertid.

Men den stora striden står om de osäkra anställningsförhållandena. På Jolibee har tjänstemän och mellanchefer fasta anställningar, men nästan alla som jobbar i köket eller kassan är anställda på korttidskontrakt som förmedlas genom bemanningsföretag.

– De flesta av oss har kontrakt på 4–5 månader, sen måste vi försöka hitta nytt jobb på en annan restaurang i kedjan. Det är en ständig osäkerhet och vi får inte de förmåner vi skulle haft som anställda, säger Rose Ann Sandigan.

En ansenlig del av den redan låga lönen går direkt till bemanningsföretaget.

– Om jag tjänar 5 000 pesos (800 kronor) så tar de minst 500. Det är en stor förlust för oss, säger Rose Ann Sandigan.

Varje gång ett kontrakt löper ut måste arbetstagaren dessutom betala bemanningsföretaget för att förmedla ett nytt. Det kostar runt 1 500 pesos, omkring 250 kronor, och motsvarar lönen för ungefär tre dagars heltidsarbete.

– Bemanningsföretagen är en stor börda för oss. Om jag fick en fast anställning skulle det göra stor skillnad för mig, säger Rose Ann Sandigan.

Hon är inte ensam om att önska sig ett fast jobb. De osäkra anställningarna är en stor fråga i Filippinerna och i sin valkampanj lovade dåvarande presidentkandidaten Rodrigo Duterte att sätta stopp för missbruket av korttidskontrakt.

Mycket har hänt sedan Duterte svors in – diplomatiska dispyter, storkonflikt i Sydkinesiska havet och ett blodigt ”knarkkrig” som enligt Human Rights Watch kostat minst 12 000 människor livet. Men i arbetsmarknadspolitiken har det rått stiltje.

Men löftet hade inte glömts bort, och allt eftersom tiden gick växte frustrationen. Till slut ansåg sig Duterte tvungen att agera. Den 1 maj utfärdade presidenten ett dekret som påstods sätta punkt för bemanningsmissbruket.

Benedikt Murillo arbetade på Jolibee i sju år. När han engagerade sig fackligt fick han sparken.

Förordningen visade sig dock snabbt vara ett spel för gallerierna. Inga nya regler infördes – och för de anställda i snabbmatsindustrin är fortfarande utlämnade åt osäkerheten.

– Dekretet reglerar inte underleverantörer av arbetskraft, så ingenting förändras, säger Benedikt Murillo och suckar.

– Vi trodde att president Duterte kunde göra skillnad, det var hans löfte till folket, men ingenting händer.

Benedikt Murillo arbetade på Jolibee i sju års tid utan att få fast anställning. När han under fjolåret engagerade sig fackligt blev han avskedad.

– Vi försökte förhandla om arbetsmiljöfrågor och anställningsvillkoren men plötsligt beslutade de att sparka mig. Jag kunde inte få något nytt jobb på Jolibee efter det.

Nu driver han Respect fastfood workers alliance, ungefär ”Respektera snabbmatsarbetarna”, ett initiativ inom den fackliga paraplyorganisationen Sentro.

Det är ett arbete som sker i motvind. Världsfacket IFS pekade nyligen ut Filippinerna som ett av världens värsta länder att arbeta fackligt i. Och för många är jobbet i snabbmatssektorn det allra första.

– Det är svårt att organisera unga arbetare. De har högre tolerans för dåliga villkor, säger Benedikt Murillo.

Men ilskan över de osäkra anställningarna är stor. Och därför är det den Respektera snabbmatsarbetarna försöker mobilisera kring.

– Vi använder den här frågan för att bygga ett nätverk för det är den fråga som engagerar landet. Men vår egentliga vision är att starta en egen fackförening för snabbmatsanställda, säger Dominik Murillo.

– Även om alla skulle få fasta anställningar skulle företaget ändå inte respektera deras rättigheter. De kan fortfarande sparka vem de vill. Utan en fackförening i ryggen kommer det vara precis samma sak som i dag. Arbetarna kommer att vara skyddslösa.

I dag arbetar Benedikt Murillo på ett kundtjänstföretag. Utbildningen som skulle bli språngbrädan till ett bättre liv har han fortfarande inte läst klart.

– Jag var fången i snabbmatsindustrin i sju år. Jag tänkte att det jobbet skulle ge mig en chans att läsa på universitetet men det slutade med att jag alltid var för trött för att gå till skolan. Och i år har jag inte råd att betala terminsavgifterna.

I den filippinska huvudstaden Manilla finns Jolibee på var och varannan gata. Med 950 restauranger är snabbmatskedjan landets största.

Benedikt Murillos öde är mer regel än undantag. Ett jobb på Jolibee betalar inte tillräckligt för att kunna lägga undan pengar till en framtida utbildning.

De flesta försöker arbeta och studera parallellt, men för många grusas drömmen om en examen av nattarbete och delade skift eller pengabrist efter perioder av ofrivillig arbetslöshet.

På sex års tid har Rose Ann Sandigan lyckats läsa två år av sin utbildning. Ett år återstår.

– Jag slutade att plugga ett tag, men nu har jag börjat igen, säger hon. Det är väldigt svårt för studenter att få tiden att räcka till både jobbet och skolan.

Jobbet på Jolibee skulle leda till en bättre framtid. Än så länge har det bara lett till ändrade framtidsplaner.

– Först tänkte jag att jag ville utbilda mig till restaurangchef, men sen såg jag situationen på snabbmatskedjorna och ändrade mig. Jag bytte spår och om jag lyckas ta examen nästa år blir det som lärare.

Respect fastfood workers alliance

Respect fastfood workers alliance, ungefär ”Respektera snabbmatsarbetarna”, är inte en egen organisation utan ett initiativ inom den fackliga paraplyorganisationen Sentro

Ambitionen är att sprida kunskap om arbetsrätt till anställda på snabbmatsrestauranger. På längre sikt är målet att ombilda till en fackförening.

Moderorganisationen Sentro är en facklig paraplyorganisation som grundades 2013 och representerar runt 80 000 medlemmar inom offentlig, privat och informell sektor.

Sentro är medlem i världsfacket IFS och stöds av svenska Palmecentret och dess medlemsorganisationer Livs, Kommunal, Seko och ABF Gästrikebygden.

Källor: Sentro, Palmecentret