REPLIK. SSU:s vallåt ”Starkare tillsammans” har tidigare recenserats här på Arbetet Kultur.

Låtens upphovsman bemöter nu kritiken på Expressens kultursida.

Han kallar låten för mothegemoni, konstaterar ödmjukt att det han gjort inte är stor konst – men jämför sig i nästa andetag med Majakovskij, Brecht och Joe Hill.

Forsén påstår att låten fått 600 SSU:are att dansa dygnet runt. Bara tanken på att låten skulle gått på repeat i några dygn är skrämmande.

Men föreställ er då den faktiska upplevelsen. Att ha varit där.

I svenska folksagor viskas det om hur djävulen besöker en logdans förklädd till spelman. Med sin fiol förför han byns unga.

Får dem att dansa tills först fötterna, sedan benen och till sist deras kroppar helt nötts bort.

Slutligen fanns bara de dansandes hoppande huvuden kvar på logens golv. Det här var en saga som skulle skrämma de unga.

På Forséns SSU-läger verkar något liknande ha hänt.

Mitt redan av låten i sig sargade psyke plågas nu av mardrömsbilder. Ett dansgolv som osar av stela höfter, karriärism, politisk fanatism och mjällschampo.

Inte ens låtens upphovsman kan väl tro att Joe Hills konstnärliga syfte var att med sin musik skapa monster med Micke Dambergs politiska huvud och Gustav Fridolins dansande kropp?

Inte ens djävulen i spelmansskrud var så ond.

Och, för att vara lite krass, att Sverige ska fortsätta på samma linje som innan är inte mothegemoni.

Att om och om igen konstatera att ”Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen” är en hyllningshymn till själva hegemonin. Inget annat.

Men jag är en gammal man. Även jag kan vara ödmjuk. Jag upplever musik mest på festivaler som Way out West, så när skulle jag få tillfälle att träffa några ungdomar?

Kanske är det såhär ung musik låter.

I så fall är det valrörelsens starkaste argument för att kommunala musikskolan måste vara gratis för alla.

Vad tycker du – lyssna på egen risk