Rami Al-Khamisi kämpar för individens rätt i samhället

ARBETET UTE I DET FRIA MED Rami Al-Khamisi. Han är en person för vilken den röda tråden mellan den egna uppväxten och nuvarande sysselsättningen är extra röd.

Det var i tonåren som Rami Al-Khamisi, med hjälp av fyra syskon, insåg att han måste bidra hemma i lägenheten i Stockholmsförorten Husby.

För att familjen, som flytt Irak, skulle klara sig. Någon behövde förklara breven och telefonsamtalen på byråkratiska från arbetsgivare, myndigheter, hyresvärd.

– Det handlade inte bara om att tolka, den hjälpen finns på vissa håll. Utan mer om att företräda våra föräldrar, att föra deras talan. Människor känner sig förminskade när de inte förstår juridik och byråkrati och saknar ett språk för att säga ifrån, överklaga.

Var det lätt för dig att förstå språket?
– Nej, och det var inte heller lätt att översätta till rätt arabiska. Men vi hjälptes åt. Storebrorsan (författaren Duraid Al-Khamisi red anm) kunde bättre arabiska och jag fick ta fler telefonsamtal. Våra föräldrar försökte också men kontakten med det offentliga Sverige skapade främst frustration.

Pappan, i Bagdad en erkänd guldsmed, gjorde ”en klassresa utför här” och blev snabbt förtidspensionerad.

…som jag vuxit upp är det väldigt naivt att tro att jurister och tjänstemän inte har egen makt. Tron att lagstiftaren alltid vill alla medborgare väl ser jag som en samhällsfara

Mamman utbildade sig till barnskötare, och har sedan dess vikarierat på ”typ varenda förskola i Stockholms stad” men står än i dag utan fast jobb.

– Vi såg det som ett ansvar och plikt mot våra föräldrar. Vi hade kanske lättare att förstå den byråkratiska svenskan eftersom vi gick i svensk skola.

Kände du skuld gentemot dina föräldrar som lämnade sina liv?
– Nej, det handlade mer om överlevnad. Vi gjorde vad som behövde göras. För att förstå det där brevet. Annars fick de ju inte rätt till stöd. Och det juridiska stödet behöver många familjer.

Här någonstans rödnade tråden. Rami Al-Khamisi ville organisera den juridiska hjälpen, och började fundera på juridiken som yrke.

– Men jag kände inga jurister, och hade inte självförtroendet.

När han sedan väl började organisera sig, och andra, bland annat via organisationen Megafonen i Husby, stärktes tron på juridiken som ett verktyg för att ändra människors situationer.

– Jag hade nog inte funderat på juridiken om jag inte varit aktivist, uppvuxen i Husby och stött på de utmaningar människor befinner sig i där. Juridik är ett självförsvar mot godtycke och ett verktyg att föra fram olika gruppers intressen.

Väl inne på juristutbildningen upptäckte Rami Al-Khamisi att han inte delade bakgrund med övriga studenter.

Och att samhällsfrågor, kopplade till lagen och dess tillämpning, lyste med sin frånvaro.

– Det var uteblivna samtal. Och frustration. Här skulle jag sitta i fem år med personer som kommer att ha makt i alla delar av samhällsapparaten. Men gapet mellan jurister och medborgare diskuterades inte. Så jag kände att det vore fantastiskt om den här kunskapen kunde användas av människor som faktiskt behöver juridiken på sin sida. Att folkbilda.

Han reste till USA, mötte jurister som mer utgår från medborgarens rättigheter än byråns vinstmarginal.

Det kallas rörelsejuridik, där juristen är mer av en aktivist.

– I Sverige finns en historisk föreställning om att staten ställer allt till rätta. Svenska jurister är utbildade i att vara duktiga rent rättstekniskt och inte blanda sig i politiken. Men som jag vuxit upp är det väldigt naivt att tro att jurister och tjänstemän inte har egen makt. Tron att lagstiftaren alltid vill alla medborgare väl ser jag som en samhällsfara.

Jag hade nog inte funderat på juridiken om jag inte varit aktivist, uppvuxen i Husby och stött på de utmaningar människor befinner sig i där

– Nu har vi en statsapparat som håller på att förändras mot ett mer repressivt håll. Det handlar mycket om att ställa grupper mot varandra och straffrätt. Allt får konsekvenser i lagstiftningen. Det kommer att drabba vissa mer. Inom rörelsejuridiken försöker vi väcka de tankarna.

Han tycker att svenska fackförbund bör vara mer av sociala rörelser.

För att bli mer relevanta. Och för att inte själva gå under.

– Jag hoppas fackförbunden diskuterar hur representativ man är, internt och utåt. Om varför det drivs så få mål om etnisk diskriminering från fackligt håll och DO. Man bör fundera på hur inkluderande den svenska modellen är. Och om den inte är det, vad det får för konsekvenser.

I slutet av sommaren hoppas han väcka sådan tankar hos de 25 unga jurister som ska lära sig mer om rörelsejuridik.

Fotnot: Läs Rami Al-Khamisis rapport Rörelsejurister. Vägen mot en samhällsförändrande juridik – om makt, civilsamhälle och behovet av nya jurister, finns att ladda ned hos Arena Idé.