För drygt tio år sedan tackade Berlins filmfestival nej till att visa Låt den rätte komma in, något festivalen skulle få ångra.

Filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists hyllade debutroman gick i stället upp i Rotterdam och Göteborg (som därigenom höjde sitt marknadsvärde på festivalen rejält), vilket blev början på ett framgångståg världen över, prisregn på festivaler och med en amerikansk remake redan två år senare.

I dag räknas Tomas Alfredsons film som något av modern klassiker, en kultfilm inte minst i USA.

2018 vet Cannes filmfestival, som avslutades i helgen, att inte göra om Berlins misstag.

Den svensk-danska samproduktionen Gräns, baserad på Ajvide Lindqvists novell ur samlingen Pappersväggar (2006), var en av de filmer som fick varmast mottagande av kritiker och bransch på årets festival.

Filmen har redan sålts till en drös länder och tog hem det finaste priset i den prestigefulla sidosektionen Un certain regard, vilket ingen svensk film lyckats med tidigare (Ruben Östlunds Turist vann andrapriset 2014).

Juryordföranden Benicio del Toro delade ut priset till en överlycklig regissör, iraniern Ali Abbasi som kom till Sverige som 20-åring och är utbildad på den danska filmskolan.

Att det skulle dröja tio år innan ett nytt verk av John Ajvide Lindqvist såg dagens filmljus är lite oväntat (zombie-romanen Hanteringen av odöda fastnade i utvecklingsstadiet).

Å andra sidan är film i dag nästan alltid synonymt med långa processer, och Ali Abbasi har arbetat med Gräns ända sedan 2011.

Vid filmens premiär talade Cannes-generalen Thierry Frémaux högtidligt om en film som vidgar uttrycket och bidrar till mångfalden i filmvärlden.

Ändå är Gräns en ovanlig film, dels för att den bryter med realism-barriären i svensk film, sätter igång fantasin

Jon Asp

Flera utländska kritiker jag sprang på i Cannes ville tala om filmen med mig som svensk. De var inte odelat positiva men så gott som alla var upplyfta, till synes lite motvilligt förtjusta.

Kanske för att Gräns är en film som sätter igång känslor och utmärker sig i en festivalvärld som annars har ett kluvet förhållande till genrefilm, men som ändå vill ha mer av den.

Vad är det då som fascinerar och bidrar till nämnda mångfald?

En icke-binär, naturromantisk skräckthriller med inslag från nordisk folktro, som inte ryggar för transcendenta svansar och genitalier (inga vanliga ”kromosomfel” här!), folkbokförda som äter larver med njutning och – bokstavligt talat – vrålkåt penetrering i skog och sjö.

Men också en senkommen coming of age, där huvudpersonen inte bara har att välja mellan rätt och fel, utan också, efter insikter i mogen ålder, mellan odjuret i civilisationen och odjuret i skogen.

Tulltjänstekvinnan Tina (Eva Melander) har en osviklig förmåga att sniffa rätt på smuggelgods. Men en dag möter hon en resenär som förändrar allt för henne.

Tullarbetaren Tina (Eva Melander i make-over) är en monsterliknande outsider med en osviklig förmåga att sniffa rätt på smuggelgods.

Hon är således uppskattad och tar sällan semester från sin terminal vid Finlandsfärjan.

Hemmavid, i huset i skogen, lever hon med en folkölsstinkande krake till pojkvän (Jörgen Thorsson), som älskar sina kamphundar långt mer än henne.

De har i princip inget gemensamt, inte heller sexuellt, men hon uppskattar ändå sällskapet, särskilt som hennes pappa (Sten Ljunggren) blir allt mer avlägsen på hemmet.

Gräns är en film som med mediets sensoriska möjligheter snabbt bidrar till att förstärka novellens premisser, med huvudpersonens sjätte sinne i centrum, detta sinne som sätts på prov när en likartad och likasinnad färjepassagerare (Eero Milonoff) en dag passerar tullens gränsland.

I filmen råder det aldrig några tvivel om deras särskilda kemi, vart den kommer att leda.

”Kan man verkligen lukta sig till hur folk känner?” undrar Ann Petréns polis-utredare, som Tinas bedrifter leder vidare mot en särskilt motbjudande pedofilhärva.

Ja, svarar hon, hennes bedömning vilar på skam, skuld och rädsla, vilket borgar för filmens särskilda regelsystem, med ett slags känslomässig detektor som också kan ta sig rätten att fria.

Regissören Isabella Eklöf, som nyligen debuterade med det urstarka danska dramat Holiday, har tillsammans med John Ajvide Lindqvist hjälpt Ali Abbasi med manus.

Historien har förlängts och broderats ut, bland annat med ett par Nordic noir-doftande spår och samtidsmarkörer.

Ändå är Gräns en ovanlig film, dels för att den bryter med realism-barriären i svensk film, sätter igång fantasin, dels för att den är konsekvent utförd, litar på sitt uttryck och odlar sitt eget universum mellan tullvardag och trolleskapism.

Och kanske är det i det ljuset som Gräns bör ses, som den svenska synden som kommer ut på andra sidan

Jon Asp

Traditionellt i svensk film behöver genreelement annars underordna sig socialrealismen, så delvis också i Låt den rätte komma in, där kärlekshistorien blev viktigare än vampyrdramat.

Beror det på en beröringsskräck för det övernaturliga och oförklarliga, att saker i vår kultur helst ska gå ihop, vara hyfsat fasta?

Gräns har också ett tydligt socialrealistiskt stråk, men filmen drar sig inte för excesser, den gör inget för att behaga.

Inflytelserika tidningen Variety skriver talande om filmen: ”När paret gör glädjesprång i skogen och omfamnar varandra i sjön ställer Abbasi en särskild kliché i skandinavisk film på ända, eftersom publiken aldrig har sett ett kärlekspar som detta.”

Kritikern syftar förstås på den svenska synden.

Filmer som Hon dansade en sommar och Sommaren med Monika öppnade i 50-talets början vägen för en våg av filmer som förhöll sig varierat syndigt och oskuldsfullt till sex och samlevnad i den svenska modellens björktäta landskap.

Och kanske är det i det ljuset som Gräns bör ses, som den svenska synden som kommer ut på andra sidan: inte vacker i klassisk mening men naturspecifik och exotisk; i vår ytfixerade tid universell i sin avvikelse och därför ändå vacker.

När den samlade filmvärlden träffas av genrefilm med existentiell botten (och samhällsaktualitet) tycks många beredda att sluta upp.

Gräns odlar folktro och socialrealistiskt stigma i vinnande förening: en trollkonst som aldrig väjer för det svarta, men som också står sig med egen humor och en alldeles egen väg framåt – efter det att huvudpersonen lärt sig att också sätta egna, personliga gränser.