Redan 2013 presenterade Statistiska Centralbyrån en uppmärksammad specialstudie som visade att det då skilde fem år i livslängd mellan dem med eftergymnasial utbildning och dem med enbart grundskoleutbildning.

SCB visade dessutom att den återstående livslängden för män med eftergymnasial utbildning hade ökat med närmare två år bara under den senaste tioårsperioden, medan den endast ökat med ett knappt halvår för kvinnor med enbart grundskoleutbildning.

Det här är viktigt att ha i bakhuvudet varje gång höjd pensionsålder kommer på tal.

Naturligtvis är det inte rimligt att i stor skala införa olika pensionsåldrar för olika yrken. Men det är lika orimligt att acceptera en allt större ojämlikhet när det gäller livets grundförutsättningar: hälsa och livslängd.

Under 1970- till 1990-talet minskade andelen som fortsatte arbeta mellan 60 – 65. Därefter vände utvecklingen och andelen äldre som är kvar i arbete har nu ökat kraftigt sedan slutet av 1990-talet.

Det framgår av forskarrapporten ”Drivkrafter och möjligheter till ett förlängt arbetsliv” (SNS) som presenterades på torsdagen och där möjligheterna för fler att jobba längre analyseras.

Men att fler äldre faktiskt jobbar i dag betyder inte alls att arbetsmiljön blev bättre vid 1990-talets slut. Forskarna kan inte se några större förbättringar alls i arbetsmiljön under denna tid. Tvärtom har förbättringarna i arbetsmiljön avstannat sedan slutet av 190-talet.

I stället beror den stora ökningen av äldre i arbete sedan 1990-talet på att förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl successivt avvecklades.

Och visst, det går inte att säga annat än att det var logiskt och utmärkt att ta bort ”arbetsmarknadsskäl” som grund för förtidspension. Att förtidspensionera bort arbetskraft som helst ville ha ett jobb var ett missgrepp.

Men samtidigt riskerar ökning av andelen arbetande äldre att skymma den mycket reella risk som fortfarande finns kvar att slitas ut i förtid som gäller för stora LO-grupper, något som kan förstärka ojämlikheten när det gäller hälsa och livslängd.

Alla ska kunna jobba längre innan vi börjar prata om höjd pensionsålder, även LO-grupper. Och då är vi tillbaka på arbetsmiljön där fysiskt påfrestande arbeten och psykosociala arbetsförhållanden har en stor inverkan.

– När man går på knäna när man närmar sig 60 är talet om att jobba längre än 65 år som ett hån, sa Fredrik Lundh Sammeli, Socialdemokrat och ordförande i riksdagens Socialförsäkringsutskott, under gårdagens seminarium.

I den nya pensionsuppgörelse som slöts för något halvår sedan och som förespråkade en successiv höjning av pensionsåldern kom partierna bakom överenskommelsen (alla riksdagspartier utom V och SD) överens om att intensifiera arbetet med ytterligare insatser för en bättre arbetsmiljö. Samtidigt skapades ett råd mellan pensionsgruppen och arbetsmarknadens parter.

Att dessa satsningar verkligen kommer igång är nödvändigt. Debatten om en bättre arbetsmiljö och orsakerna till de stora skillnaderna i livslängd måste bli minst lika högljudd som de ständiga propåerna om att vi måste jobba längre.