Jag vet inte exakt hur gammal jag var men minns en scen från min barndom.

Det handlade om ett val som regisserades av Baathpartiet.

Det styrande partiet.

Eller förlåt, det enda partiet som fanns då.

Valet handlade om att förnya ett obefintligt förtroende för diktatorn, eller som han då kallades ”vår fader”, Saddam Hussein. Alla visste sanningen – att valet var som en film som utspelades på låtsas – men ingen vågade yttra den.

Jag minns att vi var hemma i vårt hus i Bagdad och att pappa skulle rösta.

På sin lediga dag skulle han gå till vallokalen för att delta i en absurd fars.

Han ville inte kasta bort sin dyrbara tid på något så onödigt. I stället bad han mig och min syster att gå till vallokalen och lämna in röstkortet.

Vi gick in i en skola där partifunktionärerna satt. De var alla överviktiga och hade mustasch.

De bar, som alltid, militäruniform. De ville antagligen likna ”vår fader”.

En av partifunktionärerna såg på mig och min storasyster och log. Jag tror att han tänkte att vi var den unga generationen som skulle ge vår röst till ”vår ledare”.

Iraks kvinnor behöver långsiktigt stöd

Global

Han räckte fram handen, tog emot röstkortet, och kryssade i det åt oss, eller rättare sagt kryssade i min pappas röst.
JA.
JA, till fortsatt diktatur och frihetsinskränkning.

Valet var en fars och det förändrade i praktiken ingenting. Att leva i en diktatur kan likställas med att leva i limbo, en obestämd väntan där dagarna läggs till varandra och blir till år.

Saddam Hussein finns inte längre. USA invaderade landet och Irak hamnade i kaos och slets i sär av olika grupperingar.

Snart, den 12 maj i år, är det val i Irak.

Den här gången finns det flera partier att välja emellan och IS är i stort sett besegrat. Men jag kan inte låta bli att tänka att valet i praktiken inte förändrar något för vanliga irakier.

Shiamuslimer röstar på ett shiamuslimskt parti, sunnimuslimer röstar på ett sunnimuslimskt parti.

Många irakier längtar efter förändring, förändring på riktigt. Tillgång till rent vatten och el är för många fortfarande en dröm.

Huvudrollen spelas den här gången av den nuvarande premiärministern Haider Al-Abadi från konservativa Islamiska Dawapartiet, som med stor sannolikhet får sitta kvar vid makten. Vi får se om det förändrar någonting i praktiken.