Lina Chawaf: ”Vi vill vara en röst för Syriens civila”

2005 öppnade det syriska Baathpartiet ett fönster på glänt för landets journalister. Staten skulle fortfarande kontrollera innehållet men monopolets dagar var förbi och privata medier skulle tillåtas.

Syftet var inte att öka informationsfriheten. Snarare att fånga in den del av befolkningen som valt bort regimens nyheter för satellitsändningar. Men Lina Chawaf såg en chans och tog den.

– Jag och en grupp kolleger som ville göra radio sökte och fick den allra första licensen. Det stod ”nummer 1” på den, säger hon.

Lina Chawaf arbetade inom reklamvärlden men skrev artiklar vid sidan om, en verksamhet präglad av ständig självcensur. Radiosatsningen var ett försök att expandera utrymmet för vad som kunde sägas.

– Vi gjorde riktig journalistik. Det var inte enkelt, licensen sa att vi fick rapportera om allt utom politik. Men vi levererade budskap mellan raderna. Ofta var de lite tvetydiga, så att regeringen inte skulle slå ner på dem. Men lyssnarna förstod.

Från Syrien till Sverige genom eld och vatten

Reportage

Sedan kom revolutionen. Lina Chawaf innehade posten som programchef.

– Underrättelsetjänsterna krävde att vi skulle sända deras propaganda. I samma ögonblick som jag vägrade blev jag en fiende. Jag hade aldrig varit oppositionell tidigare, men hade inget annat val. Jag visste att de ljög. Personerna som demonstrerade, som blev dödade, var inte terrorister. De var mina vänner.

På vägran att bli regimens megafon följde hoten. Sms från okända nummer. Anonyma meddelanden om att barnen skulle råka ut för olyckor.

– Om jag inte hade haft barn skulle jag kanske ha stannat kvar, säger Lina Chawaf. Men jag var alltid rädd att de skulle komma och hämta oss mitt i natten. I augusti 2011 lämnade vi Syrien.

I exilen verkade Lina Chawaf först som konsult. Hon hjälpte till att bygga upp libyska radiostationer efter Gaddafis fall. Det var också som konsult hon 2013 blev ombedd att delta i arbetet med att starta Radio Rozana.

– Men jag blev snabbt mer involverad, blev redaktör och sen chefredaktör.

Målet var att ge det syriska folket oberoende nyheter. Som tydligt tog ställning för demokrati och mänskliga rättigheter.

– Vi ville inte vara en röst för någon väpnad grupp. Vi ville vara en röst för Syriens civila, oavsett etnicitet eller politisk uppfattning, säger Lina Chawaf.

Det är för detta arbete – för att ”med risk för sitt eget liv byggt upp radiostationen Radio Rozana” – som hon nu belönas med Reportrar utan gränsers årliga pressfrihetspris.

Radio Rozana sänder från Paris. Stationen har också en studio i turkiska Gaziantep. Men berättelserna kommer inifrån Syrien, och att samla in dem är förenat med livsfara

– Vi har 60 medborgarjournalister. De arbetar under täckmantel, både i regimens och oppositionens områden, och vi har gett dem all säkerhetsträning vi kan. Men vi har förlorat flera korrespondenter.

Lina Chawaf slår ner blicken när hon pratar om dem. Ibland har Islamiska staten varit förövaren, ibland regimen. Radio Rozana nås sällan av dödsbud. Men alla vet vad tystnaden betyder.

– Jag har förlorat många vänner, säger Lina Chawaf. Journalistik eller hjälparbete är det farligaste du kan ägna dig åt i Syrien.

Nya FN-samtal om Syrien

Global

Ändå väljer korrespondenterna att stanna. Lina Chawaf säger att hon sannolikt gjort samma val om hon inte varit förälder.

– Om alternativet vore att aldrig komma tillbaka, skulle du ändå fly? Det är den frågan de ställer sig. Att återvända är inte en möjlighet. Jag reser mycket och brukar tänka på det när någon önskar mig en säker hemresa. Orden ”åka hem” har förlorat sin mening för mig.

Det brukar sägas att sanningen är krigets första offer. Att finna och försvara den framställs ofta som ett ädelt uppdrag i demokratins tjänst. Lina Chawaf vet att det också är förbundet med en hög mänsklig kostnad.

– En av våra korrespondenter tvingades fly efter att ha rapporterat om kemvapenattacken i Ghouta. För några dagar sen fick jag ett väldigt plågsamt meddelande från honom. Han skrev att: ”om jag vetat vad kampen för det fria ordet skulle kosta så hade jag inte ha gjort det, det var inte värt min mammas tårar när vi tog avsked och inte värt rädslan att regimens soldater ska leta upp henne härnäst”.

Radio Rozana försöker tillämpa pressetiska regler. Prata med alla inblandade parter. Ge en balanserad bild. Låta människor skapa sig en egen uppfattning. Men ibland är de pressetiska reglerna svåra och krigets brutalitet oförenliga storheter.

– Jag kan inte be mina medborgarjournalister vara opartiska när de rapporterar om en massaker där deras släktingar har dödats. Vi försöker utbilda dem i journalistik, men i den typen av fall ifrågasätter vi inte. Vi tar bara emot deras berättelser och sänder de delar vi lyckas bekräfta från andra håll.

Antalet lyssnare är ett mått på framgång. Radio Rozana når miljoner. Ett annat mått är den vrede sändningarna lyckats väcka hos Syriens regering.

– Jag är efterlyst av regimen. Ett hackat dokument visade att jag var efterlyst av tre olika underrättelsetjänster, säger Lina Chawaf.

Och vad tycker de väpnade oppositionsgrupperna om Rozana?

– Alla lyssnar på oss men eftersom vi säger sanningen tycker ingen om oss. Vi har mottagit hot från flera av dem när vi publicerat. En gång hade vi en debattartikel som kritiserade oppositionen. Fria syriska armén mejlade och krävde att vi skulle ta bort den, ”annars kommer vi se er som en fiende till revolutionen”. Jag skrev tillbaka och frågade om de glömt att revolutionen handlar om demokrati och yttrandefrihet. Jag fick aldrig något svar på det.

Att både regimen och oppositionen ser er som en fiende, betyder det att ni gör ett bra jobb?

– Ja. Det betyder att vi är oberoende.

* Fotnot: Den 3 maj kommer Lina Chawaf till Stockholm för att ta emot Reportrar utan gränsers pressfrihetspris 2018.