35 procent av alla kvinnor över 15 år – eller 818 miljoner kvinnor världen över – har upplevt fysiskt eller sexuellt våld i hemmet, i samhället eller på sina arbetsplatser.

Kan de globala facken bidra till att minska utsattheten i arbetslivet? Den frågan ställer sig Union to union i en ny rapport om fackliga strategier mot könsbaserat våld.

Svaret: Ja, men det finns inga enkla lösningar.

– Så länge det finns maktrelationer kommer det finnas könsbaserat våld, säger Adwoa Sakyi.

Hon är Afrikakoordinator för kvinnofrågor på Internationella livsmedelsarbetarefederationen, IUF, och besöker Stockholm forum on gender equality där rapporten lanseras.

2016 tecknade hennes egen organisation, tillsammans med det globala industrifacket IndustriAll, ett avtal med Unilever.

I avtalet förbinder sig jätteföretaget att motarbeta sexuella trakasserier inte bara på sina egna fabriker utan i hela leverantörskedjan.

Samtliga leverantörer har tvingats ta fram egna handlingsplaner samt mekanismer för att hantera anmälningar om övergrepp.

Ett globalt avtal har därmed fått genomslag på lokal nivå. Men avtal är ingen universallösning, menar Tendai Makanza, projektkoordinator för IndustriAll i Afrika.

– I Zimbabwe där jag kommer ifrån får 60–70 procent av arbetarklassens kvinnor sin försörjning i den informella sektorn. Hur svarar vi i facken på detta? Det är en sektor dit kollektivavtalen aldrig kommer nå.

En möjlighet är att hjälpa anställda i riskmiljöer att stötta varandra.

I indiska Maharashtra utbildade det internationella transportfacket ITF så kallade kvinnoförsvarare på arbetsplatserna.

I en kontext där det anses skamfyllt att ha blivit utsatt var kvinnoförsvararnas uppgift att ge stöd åt kolleger och få fler att våga slå larm.

Men facken måste enligt Tendai Makanza också sopa rent framför egen dörr.

När metoo svepte över världen vittnade 1 500 kvinnor inom den svenska fackföreningsrörelsen om trakasserier och övergrepp i uppropet #inteförhandlingsbart. Samma erfarenheter finns internationellt.

– Jag hade suttit i en högnivåförhandling, vi pratade med ministrar, och när vi kom tillbaka till hotellet var det första min manlige kollega gjorde att hoppa på mig. Att han slogs för att förbättra löner och villkor gjorde honom inte perfekt. Våra organisationer är inte perfekta. Vi måste börja inifrån och jobba med oss själva, säger Tendai Makanza.

Arbetsgivare och regeringar har också centrala roller att spela. Men är ibland motvilliga att sätta sig vid förhandlingsbordet. Under flera års tid har de globala facken verkat för att ILO ska anta en ny kärnkonvention mot könsrelaterat våld i arbetslivet.

– Det skulle inte lösa alla problem, men om FN tar det beslutet i sommar så skulle det göra skillnad, säger Karl-Petter Thorwaldsson, som utöver att leda LO även är vice ordförande för världsfacket IFS.

– Men företagen vill inte underteckna fler kärnkonventioner. Självklart är det alltid en fajt mellan arbete och kapital på ILO-nivå. De måste arbeta hårt med implementeringen för varje undertecknande, men jag tror inte att de är emot innehållet.

Globala riskfaktorer för könsbaserat våld

Bristande jämställdhet – ett samhälle som inte är jämställt ger arbetsplatser som inte är jämställda, med högre tolerans för könsbaserat våld som följd.

Låga löner – kvinnor som av ekonomiska skäl väljer att gå till jobbet i stället för att exempelvis ta bussen exponeras för risk att utsättas för våld.

Osäkra villkor – kvinnor som är beroende av att få sina anställningar förlängda är mindre benägna att rapportera trakasserier och övergrepp från arbetsgivaren.

Minoritetsstatus – hbtqi-personer rapporterar högre utsatthet.

 

Källa: Union to union