ESSÄ. Få har gått så långt som Eyvind Johnson. Han gick från fosterbarnets smärtsamma liv i det norrbottniska Fattigsverige, via de röda fanornas demonstrationståg och hela vägen in i Svenska akademien. 1974 tilldelades han, delat med Harry Martinson, Nobelpriset i litteratur.

Det var en enastående vandring.

Men ingen tillryggalägger en sådan sträcka alldeles ensam, utan hjälp. De var några stycken som slog följe då arbetarlitteraturen erövrade den svenska offentligheten.

Eyvind och Harry var med naturligtvis, bredvid bland andra Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson och Josef Kjellgren. Och så Rudolf förstås.

Denne Rudolf Värnlund som nästan ingen i dag minns då man frågar om honom. Han, författaren, som under strids-åren var Eyvind Johnsons mest betydelsefulla och långvariga följeslagare.

Birgit Munkhammar och Magnus Bergh har i Bara genom breven till dig, vän! – Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling (Albert Bonniers förlag) samlat författarnas omfattande korrespondens.

Deras korrespondens är mycket intressant läsning, bland annat för att breven så smärtsamt tydligt visar hur ett klassamhälle känns, in på bara skinnet

Jimmy Vulovic

I förordet liknas breven vid en navelsträng där värme och liv pulserar, en tät förbindelse där det ”ges den näring utan vilken de aldrig hade kunnat arbeta vidare”.

Brevväxlingen inleds 1920, alltså flera år innan de debuterade i mitten av 1920-talet. Sista brevet är daterat den 24 januari 1944.

Cirka ett år därefter dog Rudolf Värnlund i en brand orsakad av sängrökning. Vid det laget hade han gått ner sig i alkoholmissbruk.

Deras korrespondens är mycket intressant läsning, bland annat för att breven så smärtsamt tydligt visar hur ett klassamhälle känns, in på bara skinnet.

Deras vandring var besvärlig, speciellt under 1920-talet. Inkomster uteblev, svälten lurade runt hörnet. Resor ut i Europa avslöjade mellankrigstidens brutala orättvisor.

De såg missbruk, kriminalitet och prostitution på nära håll. I breven blottläggs också deras personligheter, på gott och på ont.

Smärtsamma bekännelser och uppgörelser med egna tillkortakommanden varvas med aggressiva fördomar mot exempelvis kvinnor och judar.

Ett centralt stråk i brevväxlingen är deras kamp mot klassamhällets skoningslösa hån mot de arbetare som gjorde anspråk på att vara författare.

Exempelvis då kritikern Sven Stolpe i artikeln ”Dikten och demokratin” (25 juni 1928 i Nya Dagligt Allehanda) varnade för den ökande demokratiseringen av litteraturen. Han ansåg det vara ”rent kulturfientliga tendenser”.

…fiender kostar mycket mer tid och energi än vänner, för att inte tala om att de även kan kosta stipendier och andra försörjningsmöjligheter

Jimmy Vulovic

Fingret var riktat mot Rudolf Värnlund då han skrev: ”Det är alltså icke sagt, att vem som helst med klåda i fingrarna, en rörlig fantasi och en ledig svada blir ens en medelmåttig författare”.

Kritikerna måste därför, enligt Stolpe, möta demokratiseringen ”med det skärande föraktets, det bitande hånets och det dödande löjets alla vapen”.

Rudolf Värnlund svarade Sven Stolpe. Han brukade nämligen göra det, gå i svaromål.

Då, i början av det som skulle bli arbetarlitteraturens guldålder under 1930-talet, ställde han sig ofta i första ledet.

Därmed gjorde han en av sina viktigaste insatser för svensk litteratur.

Men det kostade. Fienderna blev många.

Och som bekant, fiender kostar mycket mer tid och energi än vänner, för att inte tala om att de även kan kosta stipendier och andra försörjningsmöjligheter.

Ändå tog han striden. Efter Sven Stolpes påhopp skriver han den 5 juli 1928 till sin vän Eyvind Johnson:

”Naturligtvis har jag icke också denna gång tegat utan ofördröjligen sänt Allehanda en art. kallad ’ett beriktigande’. Eftersom Stolpes art. är klassbetonad, politiskt riktad mot oss står nog tidningens red. bakom, varför jag tvivlar på att den tar in svaret, men i så fall tänker jag vända mig till annat organ.”

För parallellt med Eyvind Johnsons vandring mot framgång synliggörs i dem Rudolf Värnlunds fortsatta kamp på vägen mot, får man väl säga, ett mycket tragiskt slut

Jimmy Vulovic

Eyvind Johnson gav Rudolf sitt stöd i ett brev daterat den 10 juli 1928:

”Man blir ångestfull om man tänker att Sv. Stolpe har människor som tro honom på hans ord. [—] Men genom eviga envisa upprepningar, en krymplingsenergi som med gäll och ihållande röst till varje pris vill göra sig bemärkt och hörd, får han säkert någon att lyssna.”

Det är lärorikt att genom breven få gå bakom kulisserna och se hur den litterära rörelse, som fortfarande är en av Sveriges mest betydelsefulla, först kämpade och sedan segrade. För segern kom till slut.

Eyvind Johnsons romansvit Romanen om Olof (1934–1937) blev en vändpunkt för hans del. Den och andra självbiografiskt präglade romaner av de så kallade autodidakterna förändrade läget. Parnassens regenter byttes ut.

Samtidigt: Alla fick inte skörda den bittra kampens söta frukter. Det visar breven med brutal tydlighet.

För parallellt med Eyvind Johnsons vandring mot framgång synliggörs i dem Rudolf Värnlunds fortsatta kamp på vägen mot, får man väl säga, ett mycket tragiskt slut.

I det sista brevet skriver han:

”Nog inser jag att du kan ha ett litet helsicke ibland, nu som alltid, du som alla andra; men gosse, gosse – låt mig säga det utan sentimentalitet och självömkan: jag avundas dig. Dina rötter har slagit sig fast i jorden, så att du kunnat växa; medan mina splittrats – eller kanske jag själv sprängt dem – så att livsträdets krona vissnat och bladen virvlar runt för alla nyckfulla vindar. ”

Jag hoppas att breven nu ger även Rudolf Värnlund en lite bättre jordmån att växa i.

Att det är fler som på frågan om författaren är bekant, svarar att det väl var han som var så viktig för både Eyvind Johnsons och den svenska arbetarlitteraturens blomstring.

Rudolf Värnlund och Eyvind Johnson

Rudolf Värnlund (1900–1945) föddes i Stockholm. Han tvingades, likt Eyvind Johnson, börja arbeta tidigt. Ett starkt politiskt engagemang drev även honom in i skrivandet. De träffades för första gången på syndikalisttidningen Brands redaktion 1919 och blev vänner. Rudolf Värnlund debuterade med novellsamlingen Döda människor 1924. Romanen Vandrare till intet kom 1926. Erfarenheterna från det svenska klassamhället är en centrala i båda författarskapen.

Eyvind Johnson (1900–1976) växte under mycket enkla förhållanden upp utanför Boden i Norrbotten. 1924 kom debuten med novellsamlingen De fyra främlingarna. Romanen om Olof, fyra delar mellan 1934 och 1937, innebar ett genombrott. Svenska akademiens stol nummer 11 blev hans 1957 och 1974 delade han Nobelpriset i litteratur med Harry Martinson.