De som har haft förmånen att få sitt första fasta heltidsjobb minns känslan.

Det handlar om glädjen att få tillhöra en arbetsgemenskap, att få bidra på jobbet och till samhället i stort.

Och kanske framför allt att få en personlig trygghet. Möjligheten att kunna planera sin vardag och ha en stabil förutsägbar ekonomi. Kunna bygga upp ett bra liv.

Tyvärr får inte alla uppleva det. För många är det i stället en verklighet att år efter år hanka sig fram bäst det går med korta inhopp på jobb med begränsade anställningsperioder.

Eller att sitta vid mobiltelefonen för att hinna svara på ett sms för att kunna få jobba några strötimmar.

Osäkra anställningsvillkor är tyvärr en krass verklighet för många inom LO-kollektivet. Bland arbetare är 25 procent av kvinnorna och 17 procent av männen tidsbegränsat anställda.

Att endast tre av tio Handelsmedlemmar i dag har en tillsvidareanställning med heltid var ett viktigt skäl för Handelsanställdas förbunds ordförande Susanna Gideonsson att ställa sig bakom LO:s krav tidigare i vinter på att inleda nya förhandlingar om trygga jobb med motparten Svenskt Näringsliv.

Systemet med osäkra arbetsvillkor kallar arbetsgivarna gärna för flexibelt. Och ingen förnekar att viss flexibilitet är nödvändigt på en arbetsmarknad som är föränderlig.

Men till vilken grad ska den här flexibiliteten råda?

Till vilket pris? Och vem ska betala? Att vara flexibel är att vara anpassningsbar. Att vara anpassningsbar är att forma sig efter rådande villkor.

Och här kommer frågan: Vem är det som sätter villkoren?

Är det den som känner sig tvungen att vara fastlimmad vid mobiltelefonen dygnet runt för att inte missa ett enda arbetstillfälle? Är det den som jobbar några timmar här och där och aldrig kan förutse sin vardag?

Nej. Arbetaren har ju inte makten – det är uppenbart.

Och härmed måste en sak tydliggöras: Det är arbetsgivaren som sitter på makten och kapitalet och som därmed håller i taktpinnen.

Den maktbalansen är osund. Den omhuldade flexibiliteten har ett pris och det är inte arbetsgivarna som betalar det priset.

Osäkra anställningsvillkor innebär inte bara att folk inte kan planera sitt liv och få en ekonomisk trygghet.

Det i sig är problematiskt nog – men det finns fler stötestenar. Att folk inte känner sig trygga på sitt jobb bäddar även för en osund arbetskultur och där det redan finns en sådan så vattnas den ordentligt.

För den som är rädd för att förlora sitt arbete, rädd för att bli utesluten från framtida vikariat eller att aldrig få chansen till en fast heltidsanställning vågar inte vara den som larmar om arbetsmiljöproblem.

Rädslan för att vara ”obekväm” på jobbet gör att människor tystnar och töjer på gränserna vad som är acceptabelt att behöva stå ut med.

Risken är uppenbar att man som människa får ett ”flexibelt” synsätt på arbetsförhållandena som gynnar arbetsgivaren, men inte en själv och dem som jobbar.

Är man rädd för att inte ha ett jobb att gå till nästa dag om man protesterar mot något är tystnad och acceptans en helt naturlig reaktion, en ren överlevnadsmekanism. För att verkligheten är sådan att man måste få ihop pengar till hyran.

Kanske lever också hoppet om att få en tillsvidareanställning i framtiden och då vill man inte framstå som ”jobbig” inför eventuella framtida arbetsgivare.

Att LO nu tar tag i arbetslivets otrygga villkor och begär förhandlingar med Svenskt Näringsliv om trygga anställningar är därför helt nödvändigt.

Och om Svenskt Näringsliv är i takt med tiden och lyssnar på de strömningar som just nu finns i samhället så är de beredda till förhandling och till förändring.

För inte heller de tjänar i långa loppet på ett osunt arbetsliv.