”Jag kände mig bara konstig”

HELSINGBORG. Som att en osynlig jätte drog i Sussi Wensmarks vänsterben.

Så kändes det morgonen den 28 november förra året.

Hon skakade av sig det värsta obehaget och åkte till jobbet på Lunds universitetssjukhus. Till livet som undersköterska och huvudskyddsombud för Kommunal.

Den här tisdagen bestod arbetsdagen av flera möten.

– Jag kände mig bara konstig, säger hon om när hon var på arbetsplatsen.

Det blev en tågresa hemåt innan arbetets slut. På den pendlarresan, bitvis utmed havet, har Sussi Wensmark ofta laddat om mellan hem och jobb. Men nu kändes det bråttom.

Eftermiddagen slutade med att hon hämtades med ambulans. Vänstersidan hade blivit allt svagare, talet besvärligt.

Vi hade tre jättesvåra situationer på olika avdelningar. Jag var bekymrad för dem

Sussi Wensmark

Sussi Wensmark verkar skämmas lite när hon berättar. Över att hon, undersköterska sedan 1983, inte snabbare förstod att det var en stroke.

Men kopplingen var inte självklar för henne som inte var stillasittande, åt bra och bara var 54 år.

Därför trodde hon att den märkliga känslan berodde på att hon var superstressad i rollen som huvudskyddsombud.

– Vi hade tre jättesvåra situationer på olika avdelningar. Jag var bekymrad för dem.

”Stroken var en reaktion på stress”

Flera skyddsombud var också pressade, Sussi Wensmark behövde besöka deras arbetsplatser.

Samtidigt hade tiden hon fick lägga på sitt uppdrag som huvudskyddsombud skurits ned.

Sussi Wensmark, som alltid fixade allt, hade börjat sova dåligt och prioritera bort sådant som gav energi.

Precis som hon har sett kollegor göra genom åren när resurserna inte motsvarat kraven.

– Det är vi som individer som betalar ett jättestort pris, både hälsomässigt och ekonomiskt, för dumma budgetbeslut, säger Sussi Wensmark.

För sin egen del tror hon i efterhand att det hade gjort skillnad om stödet från Kommunal hade varit bättre, främst i form av handledning.

Drygt tre månader efter att jätten greppade tag i hennes ben tar hon emot Arbetet i radhuset norr om Helsingborg.

Fönstren vetter mot fält och hästhagar där Sussi Wensmark ofta promenerar nu under sjukskrivningen.

Vänstersidan och talet lyder igen. Men tröttheten är av ett helt nytt slag.

– Hjärnan bara stänger ner, säger hon.

Hon är övertygad om att stroken var en stressreaktion. Hon led inte av förmaksflimmer eller annat som förklarar den.

Bland medpatienterna har hon också träffat en något yngre kvinna som arbetar med barn och som innan sin stroke försökte larma om arbetsbelastningen.

Rapport om ohälsa efter nedskärningar väckte vreden

Sussi Wensmark är frustrerad och rädd att fler ska drabbas. Hon tycker inte att de som gör budgetar låtit sig påverkas tillräckligt av forskningen om stressens följder.

När den egna kroppen domnade blev allt mer personligt, men frågorna är inte alls nya för Sussi Wensmark.

Våren 2012 publicerar Skånska Dagbladet en artikel där hon säger att personal säger upp sig för att de inte orkar med vanvården.

Året efter talar hon, i Kommunalarbetaren, om akutpersonal vars hy grånar och magar krånglar på grund av stress.

I oktober 2016 håller hon själv i pennan. I insändaren i Sydsvenskan står att vårdpersonalens bristande förutsättningar är speciellt anmärkningsvärda med tanke på en rapport från 2012.

Det gäller slutrapporten för DU-projektet, om depression och utmattning hos offentliganställda.

Den visade på ökad dödlighet, bland annat i hjärt- och kärlsjukdomar, hos offentliganställda som varit långtidssjukskrivna för psykisk ohälsa.

Samma rapport visade att sjukskrivningarna för psykisk ohälsa var fler beroende på hur stora personalnedskärningar landstingen gjort fem år tidigare.

– Den bekräftade det jag hade sett och jag blev så förbannad, så arg! säger Sussi Wensmark om när hon upptäckte rapporten 2014, två år efter att den publicerats.

Rapporten tydde också på viss ökad risk för cancer. Detta oroar Sussi Wensmark, får henne att undra över orsaken när människor får tumörer.

”Enhetscheferna får inte de verktyg de behöver”

Trots rapportens innehåll hade man under året som gått sedan den släpptes fortsatt spara.

Om 90-talets nedskärningar kan utläsas i sjukskrivningsstatistiken undrar Sussi Wensmark hur det ska se ut framöver.

– Den ansträngda situationen har varit ännu mer ansträngd i början av 2000-talet. Det är vi som individer som betalar ett jättestort pris, både hälsomässigt och ekonomiskt, för dumma budgetbeslut, säger hon 2018.

Hon konstaterar att Alliansen och Sverigedemokraterna stoppat skattehöjningar i regionen.

– De säger att vi ska ha Sveriges lägsta landstingsskatt trots att vi har stora utmaningar, svårigheter att rekrytera och behålla personal. Enhetscheferna får inte de verktyg de behöver.

Man gav oss undersköterskor sämre förutsättningar än sjuksköterskor. De fick utbildning, inte vi

Sussi Wensmark

I Skåne finns högkvalificerad vård, bland annat av hjärtsjuka barn, som Sussi Wensmark är stolt över att vara en del av.

Men hon betonar att det är ett resultat av tidigare investeringar i kunskap och forskning.

Just en gemensam kunskapsbas, även om arbetsmiljö, är det Sussi Wensmark gång på gång återkommer till.

Det var här hennes fackliga engagemang började i samband med neddragningar på 90-talet.

– Man gav oss undersköterskor sämre förutsättningar än sjuksköterskor. De fick utbildning, inte vi.

I dag vill hon se den forskning som finns spridas och tillämpas hela vägen från arbetslagen, via alla chefsled, till politikerna.

Hon har suttit på konferenser om aktuell arbetsmiljöforskning och önskat att uppdragsgivarna och cheferna också vore där. Hon är otålig över planerade partsgemensamma utbildningar som inte kommit igång.

Jag älskar att jobba med patienter. Det är inte alltid vi lyckas bota, men vi lyckas alltid förbättra deras situation

Sussi Wensmark

Sussi Wensmark vill också se mer ny forskning.

– Det behövs på våra yrkesgrupper.

Kanske skulle det kunna påverka de skillnader mellan könens förutsättningar som hon tycker sig se i dag.

Hon menar till exempel att det är svårare för kvinnor att få arbetsskador godkända. Själv ska hon försöka få sin stroke godkänd som sådan, men det är svårt.

Längtar efter att kunna jobba igen

Hur länge hon blir borta från jobbet som undersköterska på barnintensiven är oklart. Men där väntar en roll som hon älskar.

Att se hoppet återvända i en familj när ett svårt sjukt barn kommer ur sängen för att spela spel.

Att få en orolig patient att somna tryggt.

Att få vara med om ögonblicket när föräldrar till svårt sjuka nyfödda äntligen får ta sitt barn i famnen.

– Jag älskar att jobba med patienter. Det är inte alltid vi lyckas bota, men vi lyckas alltid förbättra deras situation.

Sussi Wensmark

Yrke: Undersköterska på barnintensiven.

Ålder: 54 år.

Bor: I radhus utanför Helsingborg.

Är också: Skyddsombud sedan 25 år tillbaka.

Hoppas på: Att få sin stroke godkänd som arbetsskada.