Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

Ett undantag i en orolig region — eller en hårdför förtryckarstat? För journalisten och aktivisten Omar Radi är svaret självklart när det gäller vilken bild av Marocko som är mest verklighetsnära.

– Marocko har backat i demokratisk utveckling sedan 2011. Vi lever i en despotisk och auktoritär verklighet, en polisstat. Yttrandefrihet finns inte i Marocko. Det är en lögn, säger Radi till TT.

Han var själv var med och tog initiativ till Marockos svar på den arabiska våren. Då, för sju år sedan, stod han på Place des Nations Unies i Casablanca och skanderade slagord tillsammans med en brokig skara demonstranter som enats under parollen ”frihet, värdighet och social rättvisa”.

Inspirationen kom från Tunisien och Egypten, där folket störtat maktfullkomliga ledare och fått till stånd en förändring.

I Marocko krävde den så kallade 20 februari-rörelsen — som fick sitt namn efter datumet då den första stora marschen ägde rum — sociala rättigheter och förbättrade levnadsvillkor för minoriteter, men också att regeringen och parlamentet skulle upplösas.

Dessutom ville aktivisterna få slut på den omfattande korruptionen och ha en ny demokratisk grundlag.

– 20 februari-rörelsen var ett ögonblick i historien, ett viktigt ögonblick. Men nu är det förbi, säger Radi.

I motsats till länder som Tunisien, där president Ben Ali blev föremål för folkets vrede, riktade 20 februari-rörelsen aldrig några avgångskrav direkt mot kungen.

De flesta ville i stället ha en parlamentarisk monarki, där kung Mohammed VI, som regerat sedan sin far Hassan II:s död 1999, fråntogs reellt politiskt inflytande.

– Det var rörelsens misstag. Kraven var för luddiga. Ingen vågade kritisera kungen direkt, säger Omar Radi.

Kung Mohammed VI reagerade snabbt. En ny konstitution presenterades i juni och parlamentsval utlystes till hösten. I pressen beskrevs Marocko som ett framgångsexempel.

Men inifrån rörelsen var många misstänksamma över de vackra löftena.

– Konstitutionen skrevs av en grupp som bara bestod av förtrogna till kungen. En vecka efter att den var klar fick folket veta att vi skulle rösta. På alla tv-kanaler, i moskéer och i skolor uppmanades vi att rösta ja. De som uppmanade till bojkott eller till att rösta nej blev förföljda.

Den nya grundlagen var visserligen ett steg i rätt riktning, menar han, men har betytt lite i praktiken. Kungen har fortfarande den högsta exekutiva makten och de som öppet kritiserar kungahuset utsätts ofta för repressalier.

Förra året bröt nya protester ut, men då med sociala krav i stället för politiska. I Al Hoceima, en av landets fattigaste städer belägen intill Rif-bergen i norr, blev en fiskhandlares våldsamma död i oktober 2016 startskottet för protester som krävde sjukhus och bättre infrastruktur i den marginaliserade regionen.

Rörelsen, kallad Hirak, har sedan följts av en liknande våg av protester i den fattiga gruvstaden Jerada i nordöstra Marocko.

I dag står Al Hoceima under hård polisbevakning. Den marockanska människorättsorganisationen AMDH uppskattar att det oroliga läget har drivit fler av stadens invånare än vanligt på flykt över Medelhavet mot Europa.

Drygt tusen människor har gripits, varav flera har dömts till långa fängelsestraff. Amnesty International har konstaterat att tortyr förekommit i flera fall och Human Rights Watch kallar aktivisterna samvetsfångar.

Marockos nationella råd för mänskliga rättigheter (CNDH), som bildades 2011 i samband med den nya konstitutionen, viftar bort anklagelserna.

– Nej, svarar CNDH:s ordförande Driss El Yazami bestämt på frågan om det finns några politiska fångar i Marocko.

Han vill varken prata om 20 februari-rörelsen eller Rif-rörelsens krav. Oavsett fråga är El Yazamis svar detsamma: Det är västvärldens fördrivna blick på arabvärlden som får folk att tro att proteströrelserna representerar hela Marocko. Och demokratiskt står sig landet bra.

Driss El Yazami, CNDH:s ordförande.

– Precis som i många länder går mycket framåt, men inte allt, säger han.

Radi fnyser åt den retoriken. I dag har han accepterat att Marockos ”lyckade arabiska vår” i praktiken inneburit att kungen och makten vann.

Samtidigt missade de styrande ett viktigt tillfälle att på allvar lyssna på folket, anser han:

– För ilskan finns kvar.


Fanny Hedenmo/TT

Hirak-rörelsen

Den 30 oktober 2016 klämdes fiskhandlaren Mohcine Fikri till döds i en sopkompressor, när han försökte få tag på sin svärdfiskfångst som polisen hade slängt där på grund av ett säsongsbetonat förbud.

Förloppet filmades och väckte stor ilska i sociala medier. Under dagarna som följde inleddes proteströrelsen som kom att kallas Hirak — arabiska för ”rörelse”.

Demonstranterna krävde bland annat ett onkologiskt sjukhus i Al Hoceima, något stadens invånare har bett om länge. Under Rif-kriget mellan berber och spanska kolonisatörer på 1920-talet utsattes regionen för kemiska vapen, vilket har gett förhöjda nivåer av cancer.

I juni 2017 greps Nasser Zefzafi, som ansågs vara rörelsens symboliska ledare, anklagad för att ha stört en predikan i en moské.

En månad senare samlades demonstranter från hela landet i Al Hoceima i en stödmarsch. Polisen svarade med att stänga av mobilnätet, och attackerade demonstranter med batonger.

De juridiska processerna mot Hirak-rörelsens aktivister pågår fortfarande. Runt 400 människor tros sitta fängslade. Flera aktivister har dömts till mellan fem och 20 års fängelse.