Under måndagen, 5 februari, möts ledare för de nordiska ländernas socialdemokratiska partier och LO-organisationer på Arlanda.

Där håller Samak, nordiska arbetarrörelsens samarbetskommitté, sin 25:e arbetarkongress under två dagar.

Sverige är det enda land av de nordiska med en socialdemokratiskt ledd regering. På Island har partiet visst inflytande, men i övriga länderna är partiet i opposition.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson efterfrågar mer nordiskt samarbete. Han pekar på sjunkande organisationsgrad, att främlingsfientliga partier mobiliserar bland LO-väljare och ett stort fokus på valutafrågor inom EU.

– Tyvärr har det nordiska samarbetet blivit mer ceremoniellt än reellt. Det ska jag prata om i morgon. Det europeiska projektet, som är viktigt, kommer under de kommande decennierna vara upptaget med att fixa sin valuta i eurosamarbetet, säger han.

Karl-Petter Thorwaldsson menar att stödet inte minskar för de kärnfrågor som LO-organisationerna driver.

Att främlingsfientliga partier lockar väljare ur arbetargruppen handlar mer om ”identitetsfrågorna”, något han kallar för ett stort hot.

Han följde gårdagens rapportering om att danska Socialdemokraterna vill avskaffa möjligheten att söka asyl i landet med förvåning.

– Utan att recensera danska socialdemokraterna, så av det jag såg i går kväll, kan det knappast vara förenligt med Genèvekonventionen och rätten att söka asyl.

Ett centralt begrepp under Samak-mötet är ”den nordiska modellen”. Visst skiljer sig länderna, men tre gemensamma pelare har de gemensamt: ekonomisk styrning, offentlig välfärd och ett organiserat arbetsliv.

Bland annat handlar det om en arbetsmarknad där parter förhandlar och samarbetar med politiken, en stark offentlig välfärd och tillräckliga skattenivåer och fördelningspolitik.

– Till och med på Island äger 5 procent lika mycket som 95 procent, sade Logi Einarsson, partiledare för Samfylkingin, det socialdemokratiska partiet på Island, i en debatt under mötets första dag.

För sex år sedan drog Samak igång ett forskningsprojekt, NordMod2030, som tar sikte just på hur den nordiska modellen ska utvecklas. Under måndagen presenterades ett uppföljande projekt om vilka utmaningar modellen står inför.

Tankesmedjan Tiden, tidigare Arbetarrörelsens tankesmedja, har haft uppdraget.

– På ytan finns det en väldigt stor enighet om att den nordiska modellen fungerar. Vi är en förebild för allt fler länder i världen, säger Jesper Bengtsson, tankesmedjans chef.

Han visar ett omslag från tidningen The Economist med rubriken ”The next supermodel” och en bild på en långhårig viking i hornbeprydd hjälm.

– Vi har sett exempel, som Indonesien där de inför ett sjukvårdssystem där de tittat på de nordiska länderna. Länder som vuxit i rikedom men inte fått sina välfärdssystem att komma i kapp blickar också mot de nordiska länderna, säger Jesper Bengtsson.

Enligt honom bekänner sig de flesta borgerliga partier ”på ytan” till den nordiska modellen. Men många högerpartier och näringslivsorganisationer delar ändå inte värderingarna, påpekar han.

Som ett exempel tar han Moderaternas besked om att det är högt prioriterat att göra stora förändringar i arbetsrätten tillsammans med övriga allianspartier om de vinner valet.

Partiet vill ersätta ”sist in, först ut” som huvudprincip med en modell där kompetens väger tyngst.

Karl-Petter Thorwaldsson menar att av alla förslag Moderaterna kunde ha valt för att ändra i las så valde de just det som verkligen avvecklar anställningsskyddet.

De utmaningar som Tankesmedjan Tiden pekar ut under Samak-mötet är den tekniska revolutionen och digitaliseringen, migration, social dumpning och en sjunkande organisationsgrad.

Plattformsekonomin driver på osäkra och oreglerade arbeten. Basen för den nordiska modellen luckras upp, säger Jesper Bengtsson och sammanfattar: Möter vi inte utmaningarna riskerar vi ökad ojämlikhet, utanförskap och arbetslöshet.

Om det ökade flyktingmottagandet i de senaste åren säger han:

– Alla som haft stor invandring under kort tid utsätts för svårigheter när det gäller jämlikhet, det är ett statistiskt faktum. Därför måste vi hitta sätt att lösa integration och säkra våra system.

Han pekar på att alla nordiska länder haft minst 50 procent organisationsgrad, vilket är högst i världen, men att Norge precis hamnade under gränsen.

– Det är oroväckande att vi har en fallande organisationsgrad och att den har fallit ganska länge.