Maskinoperatören Fares Youssef fyller 30 år i mellandagarna. Ingen ålder. Men han har redan vid två tillfällen balanserat på gränsen mellan levande och död.

Första gången som 15-åring då ett virus tog sig in i hans hjärta. Han tränade mycket fotboll och var förkyld, men ingen vet än i dag exakt varför just han drabbades. Inflammationen i hjärtat slutade med transplantation.

Sedan dess har han mått ungefär som vem som helst; mindre fotboll, regelbundna läkarbesök och mer mediciner än de flesta andra kanske.

För drygt ett år året sedan, på ett kvällsskift i oktober, var Fares ofrivilligt tillbaka vid den där gränsen.

Han stod som vanligt vid maskinen som synar ampuller till astmamedicin på AstraZenecas jättefabrik i Södertälje, när hans nya hjärta plötsligt gav upp. Han föll livlös ner på golvet.

Han är blå i hela ansiktet. Läpparna är svarta. Det är inte bra, känner jag direkt

Maria Liefvergren

Under fyra fem minuter var Fares mer död än levande. Död, och levande, är inga absoluta begrepp.

Men Fares hjärta slår inte. Hans blod cirkulerar inte. Han andas inte.

– Tiden, allt jag tänker på är att tiden är helt avgörande.

Det berättar maskinoperatören Maria Liefvergren. Fem minuter är en kritiskt tidpunkt för den som inte får luft, efter den tiden är risken stor för obotliga hjärnskador.

När Fares föll var hon en bit bort i en annan del av produktionslinjen. Men hennes sambo, som också jobbar här, och som känner till hennes bakgrund som undersköterska, rusade mot henne.

Han skrek att någon svimmat. Hon såg att det var den ”nya killen”. Fares hade bara varit på hennes skift i en vecka. Och på fabriken i cirka två månader.

– Han är blå i hela ansiktet. Läpparna är svarta. Det är inte bra, känner jag direkt.

Maria behöll lugnet. Hon hade aldrig gjort hjärt-lungräddning i skarpt läge. Men hon blev inte ställd.

– Jag har ju sett så många gamla och riktigt sjuka människor, jag har jobbat både på sjukhus och serviceboende tidigare.

– Jag minns ingenting. Jag var nedsövd ett par veckor, min kropp var tydligen helt slut, säger Fares Youssef om vad som hände efter olyckan.

Inte heller maskinteknikerna och bröderna Bernar och Edward El-Zouki blev ställda. Fares tunga har fallit tillbaka. De fattade blixtsnabbt att de måste ta varsin uppgift.

Maria fokuserade på att luta hans huvud bakåt och höll koll på om bröstkorgen lyfte. Edward skötte inblåsningarna och försökte dra ut tungan.

Och Bernar gjorde hjärtkompressioner, och knäckte samtidigt några revben på Fares.

– Vi höll på länge. Till slut hörde vi något som liknande ett andetag och vände honom i sidoläge. Men han tuppade av igen, säger Maria.

De fick börja om. Sedan nytt sidoläge. Fares förlorade medvetandet igen. Och Maria och bröderna får återigen hålla, blåsa och göra kompressioner.

Samtidigt påbörjades ett ännu större lagarbete i ett slags kedja. Någon larmade 112. Företaget har ett eget prefix till larmcentralen, så att larmet också når vakterna.

Fares Youssef (andra från höger) tillsammans med Maria Liefvergren, Edward El-Zouki och Bernar El-Zouki.

På så sätt kan den vakt som sitter vid grinden instruera räddningspersonal exakt vart de ska bland alla fabriksbyggnader där tusentals människor jobbar.

En annan vakt sprang mot Fares med en hjärtstartare. Edward skar upp hans kläder. Och då ser de för första gången Fares ärr på bröstet.

Han hade bara berättat för sina närmaste chefer om hjärttransplantationen.

– Vi blev lite fundersamma med hjärtstartaren, vi visste inte vad det var. Väktaren vågade inte lägga på padsen först, säger Maria.

– Men sedan blev det mer skit samma har jag förstått, säger Fares. Det kan inte bli värre.

Efter att de använt hjärtstartaren får Fares tillbaka i färg i ansiktet.

När ambulansen åker iväg med honom slår hjärtat och han andas själv.

– Jag minns ingenting. Jag var nedsövd ett par veckor, min kropp var tydligen helt slut. Mitt första minne är att jag vaknar på det sjukhus jag blivit förflyttad till och undrar varför ingen hälsat på. Min fru, som är där, säger att hon hälsat på flera gånger. Men jag hade problem med minnet. Och ställde samma fråga fem minuter senare igen.

Jag var ju ny, och vill ju ha det här jobbet. Jag hade bara provanställning

Fares Youssef

Den första tiden efter att Fares vaknat upp är det ovisst hur hans minne kommer att fungera.

– De sa att det kan bli så här för resten av livet. Eller så får du tillbaka minnet i morgon.

Han fick minnesträning, blev bättre. I december förra året kom han tillbaka på jobbet, på halvtid.

– Jag var ju ny, och vill ju ha det här jobbet. Jag hade bara provanställning. Det första jag ville göra när jag fått tillbaka minnet var att sms:a chefen. Min fru tog till slut mobilen ifrån mig.

I januari var han tillbaka på heltid. I dag fungerar livet som förr, med lite mer mediciner. Ännu fler kontroller. Ett ärr till på bröstet. Han står vid samma maskin som då.

– Jag tänkte inte på det i början. Det var först när bröderna berättade för mig, så där detaljerat, som jag förstod hur nära det var.

Det var väldigt skönt att samlas, att ha varandra, vi var många som var chockade

Maria Liefvergren

För Maria Liefvergren var jobbet viktigt den första tiden.

Den där kvällen blev det produktionsstopp och cheferna samlade alla i matsalen, de som ville fick åka hem. De flesta ville, som Maria, vara kvar.

– Det var väldigt skönt att samlas, att ha varandra, vi var många som var chockade.

Under de kommande veckorna kollade hon med Bernar och Edward, som känner Fares bättre och hade kontakt med hans fru och mamma, och hon får veta att han vaknat. Att han gör framsteg.

– Jag tänkte, eller önskade, så mycket att det vi hade gjort räckte.

När Fares kom tillbaka till jobbet visste han inte vem som var den där Maria.

– Och jag visste inte om jag skulle gå fram och säga något, säger Maria. Jag visste inte om han ville prata om det alls. Vi kände ju inte varandra. Så jag sa inget.

– Det blev väl typ jag som kom fram och frågade om det var du som var Maria. Sen tackade jag.

– Det var skönt för mig, fyller Maria i. Det var lite känsligt hur man ska vara mot varandra efteråt.

I dag jobbar de på samma skift, och är vänner.

Hur har det som hände påverkat er?
– Jag är otroligt tacksam över det jag har och att jag lever. Och så uppskattar jag livet mycket mer. Det är andra gången mitt liv räddas. Men det som har hänt har hänt, man ska blicka framåt, inte bakåt. Men transplantationen var jobbigare, då var jag så ung.

…det är otroligt viktigt att gå en HLR-utbildning. Det borde vara ett krav på alla jobb. Och händer det: Våga gå fram och gör något

Maria Liefvergren

– Det här var en baggis för dig, skrattar Maria. Men jag hade nog sedan tidigare en inställning att inte ta något för givet. Det kommer från att ha jobbat inom vården.

– Och så att det är otroligt viktigt att gå en HLR-utbildning. Det borde vara ett krav på alla jobb. Och händer det: Våga gå fram och gör något! Det kan inte bli värre.

Här på AstraZeneca hålls sådana kurser regelbundet. Fares Youssef hade anmält sig till en häromdagen, men den var fulltecknad.

Han ska få plats nästa gång. Och han har numera fast anställning.

I slutet av november fick  Maria Liefvergren, Edward och Bernar El-Zouki ta emot priset som Årets hjärt-lungräddare 2017 av Riksförbundet HjärtLung, HLR-rådet och Stiftelsen för hjärt-lungräddning i Sverige.

Fakta: Hjärt- och lungräddning (HLR)

• Är du ute på jobb, ha gärna koll på dina gps-koordinatorer

• Larma 112, sätt på högtalarfunktionen så att du kan starta hjärt-lungräddning och samtidigt prata med operatören.

• Start hjärt-lungräddning direkt. 30 bröstkompressioner, 2 inblåsningar.

• Tryck mitt på bröstet. Ha jämn takt. Den ska vara 100-120 kompressioner på en minut. Tryck 5-6 centimeterner. Släpp ordentligt efter varje tryck.

• Inblåsningen ska ta en sekund. Håll för näsan så att luften inte åker ut där, håll blicken på bröstkorgen, lyfter den = luft kommer in.

• Ha kroppen på ett hårt underlag, om det går flytta ner personen på golv eller lägg på bord. Går det inte, starta ändå.

• Fortsätt tills hjälp kommer. Det kommer att vara jobbigt, var gärna flera som turas om.

• Använd hjärtstartare om det finns. Ladda ner appen Rädda Hjärtat som visar var närmaste finns. När du satt på den berättar en röst exakt vad du ska göra. Du kan inte göra fel.

• Viktigast av allt: Gör något. Efter fem minuter utan syre får kroppen, framför allt hjärnan, obotliga skador. Efter 15 minuter är det oftast kört.

Fakta om hjärtstopp

• Över femtusen fall av hjärtstopp skedde förra året utanför ett sjukhus, där livräddande behandling påbörjats.

• 25 procent kommer levande in på sjukhus.

• 11 procent var vid liv efter 30 dagar.

• Antalet fall där hjärt-lungräddning påbörjas har ökat från 40 procent i början av 90-talet till 75 procent 2016.

• De allra flesta drabbas av hjärtstopp i hemmet (närmare 70 procent)

• 1 procent får hjärtstopp på jobbet.

• Medelåldern är 68 år.

Källa: Det Svenska hjärt-lungräddningsregistret för 2016 (siffrorna är i underkant, då inte alla sjukhus rapporterar in till registret).