Vi socialdemokrater gick till val på att inte slänga ut folk ur sjukförsäkringen när de är sjuka.

Men hur blev det?

1 februari 2016 togs den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen bort. Människor skulle inte bli utförsäkrade och hamna i en limbo av olika lösningar för att kunna försörja sig under sin sjukdom.

Redan då fanns farhågor att det inte skulle räcka med att ta bort tidsgränsen, vilket tyvärr har besannats. Rehabiliteringskedjan är kvar med sina tidsgränser.

Tillämpningen av denna har nu blivit en stelbent och byråkratisk apparat som ser till att många gånger förvärra sjukdomar och än värre kasta ut människor med nedsatt arbetsförmåga ur ett system som har till mål att göra dem friska.

Om ett system inte fungerar riskerar man att undergräva förtroendet för välfärdssamhällets grundpelare. Om man dessutom blundar för problemen blir det än värre.

Av anmälningar till JO och ISF:s granskning framkommer att det finns problem i systemen och man riktar kritik mot Försäkringskassan.

Dels är det de långa handläggningstiderna och dels kritiserar man de bedömningar Försäkringskassan gör.

Det är fullständigt uppenbart att rehabiliteringskedjan ”rehabiliteringsprocesser” för individens förmåga att återgå till arbetet inte fungerar

Per-Erik Johansson och Ulf Björk

ISF har visat att Försäkringskassans bedömningar efter dag 90 och 180 i rehabiliteringskedjan inte håller den kvalitet man kan förvänta sig.

En stor del av dessa brister är att de saknar ett ordentligt utredningsarbete och kartläggningar om återgång till arbete.

Det finns åtskilliga exempel där människors rehabiliteringsprocesser blivit avbrutna på grund av indragen sjukpenning, trots arbetsgivare anpassat arbetsuppgifterna och att behandlande läkare ser att det finns goda möjligheter till att personen kommer att återgå till arbete efter en adekvat rehabilitering.

Där Försäkringskassan anser att personer ska kunna ta ett fiktivt arbete som ingen vet om det ens existerar och som blir väldigt svårt att argumentera mot vid ett överklagande.

Det är fullständigt uppenbart att rehabiliteringskedjan ”rehabiliteringsprocesser” för individens förmåga att återgå till arbetet inte fungerar.

Man kan inte ha politiska mål för hur många som ska få rätt till ersättning, utan det måste avgöras av den rättsliga regleringen.

Regeringens nuvarande påtryckning på Försäkringskassan att hålla målen (9 dagar), leder till en fruktansvärt orättssäker försäkring och undergräver legitimiteten för hela välfärdsstaten.

Dessutom är det en föreställning att vi har höga sjuktal! Jämförelsepunkten är satt i en nyttjandegrad som var den lägsta någonsin, och inte särskilt relevant för den arbetsmarknad vi har i dag.

Regeringens nuvarande påtryckning på Försäkringskassan att hålla målen (9 dagar), leder till en fruktansvärt orättssäker försäkring och undergräver legitimiteten för hela välfärdsstaten

Per-Erik Johansson och Ulf Björk

Borttagandet av den bortre parentesen var en chimär, eftersom det endast handlar om en undantagsregel som ändå omfattar så få människor att det inte tar bort det stora problemet med försäkringen, vilken är: arbetsmarknadsrekvisitet.

Den arbetsmarknad som Försäkringskassan och domstolar menar är normalt förekommande är i själva verket arbeten som arbetsgivare anpassat för att möjliggöra att redan anställda med nedsatta förmågor ska kunna sköta sitt arbete.

Det är INTE normalt förekommande arbeten såsom det avses i lagen, utan endast särskilt tillskapade arbeten för redan anställd personal.

Nu är det dags att göra något åt sjukförsäkringen.