På måndagen gick Finansinspektionen ut med nya krav på skärpta amorteringskrav på bolånemarknaden.

Åtgärden blir den tredje i raden på området inom loppet av några år.

Redan tidigare har bolånetak och amorteringskrav introducerats som verktyg för att kyla av bostadsmarknaden.

Arbetet har granskat hur dessa tre åtgärder påverkar unga arbetar- och tjänstemannafamiljer som vill skaffa sig en första egen bostad. Genomgången visar att den ytterligare börda som de nya kraven innebär är tyngre för LO-familjerna.

Bolånetaket som infördes år 2010 innebär att en bolånetagare måste ha en kontantinsats motsvarande 15 procent av bostadens pris. Pengar som personen eller hushållet antingen måste spara ihop eller låna till.

Arbetets beräkningar visar att en ensamstående genomsnittlig LO-medlem mellan 25-34 år som vill skaffa sig en egen bostadsrätt – och inte har några rika föräldrar att ta hjälp av – måste leva snålt och spara i sex år och åtta månader för att samla ihop till kontantinsatsen för en genomsnittlig bostadsrätt i Stor-Stockholmsområdet.

Bostadsrätt till genomsnittspris

För en tjänstemän i samma livssituation räcker det med tre år. För att flytta in till innerstaden krävs det givetvis ännu längre sparande.

På småhusmarknaden ser det nästan likadant ut. För ett arbetarpar som vill köpa ett radhus eller villa i huvudstadsregionen gäller det att spara i över fyra år.

Även i andra storstadsregioner som Göteborg och Malmö är det mycket långvarigt sparande som krävs.

– Vi kan konstatera att det inte ens är möjligt att på kort tid spara ihop till pengarna som behövs för att köpa en bostadsrätt eller villa i Stockholm, utan hushållet måste ha kapital i familjen, säger LO-ekonomen Torbjörn Hållö.

Han hävdar att dessa beräkningar dessutom underskattar bolånetakets fördelningspolitiska följder. För enligt Torbjörn Hållö kommer den stora effekten från att LO-grupper i jämförelse med tjänstemannagrupper sällan har en förmögenhet i ryggen via anhöriga och släktingar.

Finansinspektionen tog ett ytterligare steg för att dämpa prisutvecklingen på bostadsmarknaden för ett år sedan, när amorteringskravet infördes.

Det nya kravet innebär att hushåll vars bolån överstiger 70 procent av bostadens värde årligen måste betala av minst 2 procent på lånet.

Arbetet har räknat fram hur stor del av ett hushålls inkomster efter skatt som måste gå till dessa amorteringar efter ett nytaget lån för bostadsköp. Även här framkommer betydande skillnader mellan arbetare och tjänstemän.

En ensamstående arbetare måste använda en fjärdedel av sin disponibla inkomst för att betala på lånet till bostadsrätten i Stockholm, medan en tjänsteman i samma situation behöver använda 18 procent av lönen som betalas in på kontot.

Arbetarparet som sparat ihop till sitt första radhus i Stockholms-regionen måste efter köpet använda 22 procent av inkomsterna för att betala på lånet.

När Finansinspektionen dessutom nu skärper amorteringskravet förstärks mönstret.

Det föreslagna kravet är knutet till hushållets sammanlagda arbetsinkomster, genom att hushåll som lånar mer än motsvarande fyra och halv årsinkomst skulle tvingas amortera ytterligare 1 procent per år på lånet.

Arbetets genomgång visar att förslaget påverkar många olika hushåll i åldrarna 25-34 år, men dess inverkan är störst på arbetarhushåll.

Bland ensamstående arbetare är det bara de som köper en bostadsrätt utanför någon av de tre storstadsregionerna som inte kan väntas beröras av skärpningen. För en ung arbetare i Stockholm skulle 38 procent av inkomsten efter skatt behöva gå till att betala på lånet, som en följd av regeln.

– Vi har haft en snabb prisökning på bostadsmarknaden som är oroväckande. Men det är dags att pausa på åtgärder som lägger ytterligare restriktioner på folks möjlighet att låna pengar, säger Torbjörn Hållö.

Villa till genompris

Han poängterar att det finns olika typer av verktyg för att dämpa prisuppgången.

Hittills har de politiska åtgärderna kretsat kring begränsningar av möjligheterna att låna, men LO-ekonomen efterlyser i stället skatteförändringar som gör det mindre gynnsamt att äga och låna till sin bostad, hårdare krav på bankerna och ökad press på kommuner som fortsätter att hålla tillbaka bostadsbyggandet.

– De fördelningspolitiska konsekvenserna beror på vilka verktyg som väljs. Skattestimulanser tenderar gynna grupper med högre inkomster, medan kreditrestriktioner framförallt påverkar de som inte har kapitalstarka familjer i ryggen, säger Torbjörn Hållö.

Men nationalekonomen Hans Jonsson, utredare på Boverket, hävdar att det är svårt att dra generella slutsatser om vilka grupper som drabbats av Finansinspektionens åtgärder.

– Det var redan tidigare väldigt svårt att komma från noll i Stockholm. Grupper som står utanför och vill ta sig in har fått det svårare, men om åtgärderna leder till en dämpning av bostadspriserna är det dessa som gynnas.

Han menar att det är ett ”tveeggat instrument”:

– Hur det sammantaget påverkar är oklart, säger Hans Jonsson.